En bonnböna som önskar sig lite bondeliv
För tillfället är det en ganska slutkörd Bonnböna som sitter här.
Jag är äckligt trött, har för mycket att göra men får ingenting gjort och är därmed en något instabil människa för stunden. Just nu önskar jag mig enbart en gnutta bondeliv och skit under naglarna, att få träffa min kära kärlek och inte ha någon press på mig över huvud taget. Utan att överdriva kommer ett ledigt sportlov i fjällen väldigt efterlängtat i år och nu behöver jag bara släpa mig igenom fyra högintensiva dagar för att ta mig fram till målet! Tjoho!
De senaste dagarna har jag saknat mina grisar något enormt faktiskt. Inte just direkt DE grisarna på det viset att jag sitter och gråter och vill att de ska återuppstå direkt från frysen och att jag ångrar att jag tog död på dem. NEJ NEJ. Inget sådant trams.
Det jag saknar är pysslet med de små liven - och sommaren. Känna landet. Känna mig levande mitt ute i naturen. Jag vill gå barfota och småsmutsig utomhus i ett par trasiga jeansskjorts, en urblekt Lantmanna-keps och ha skit under naglarna. Och ha några små liv att ta hand om. Trots allt ansvar, trots att jag var låst exakt hela sommaren, trots att jag var fattig som en kyrkråtta, så mådde jag på många plan väldigt bra av att ha det dussinet grisar. De mådde utomordentligt bra och då mådde jag också bra.
Sommarens Matilda-vardag är så långt ifrån dagens Matilda-vardag det går att komma. Nu flänger jag och far, fryser, sitter stilla och slänger tre timmar av mitt liv i soporna varje dag genom att resa.
Inlägget här låter väl lite krisartat men lugn bara lugn. Det är bara dags för lite luftombyte.
Jag är äckligt trött, har för mycket att göra men får ingenting gjort och är därmed en något instabil människa för stunden. Just nu önskar jag mig enbart en gnutta bondeliv och skit under naglarna, att få träffa min kära kärlek och inte ha någon press på mig över huvud taget. Utan att överdriva kommer ett ledigt sportlov i fjällen väldigt efterlängtat i år och nu behöver jag bara släpa mig igenom fyra högintensiva dagar för att ta mig fram till målet! Tjoho!
De senaste dagarna har jag saknat mina grisar något enormt faktiskt. Inte just direkt DE grisarna på det viset att jag sitter och gråter och vill att de ska återuppstå direkt från frysen och att jag ångrar att jag tog död på dem. NEJ NEJ. Inget sådant trams.
Det jag saknar är pysslet med de små liven - och sommaren. Känna landet. Känna mig levande mitt ute i naturen. Jag vill gå barfota och småsmutsig utomhus i ett par trasiga jeansskjorts, en urblekt Lantmanna-keps och ha skit under naglarna. Och ha några små liv att ta hand om. Trots allt ansvar, trots att jag var låst exakt hela sommaren, trots att jag var fattig som en kyrkråtta, så mådde jag på många plan väldigt bra av att ha det dussinet grisar. De mådde utomordentligt bra och då mådde jag också bra.
Sommarens Matilda-vardag är så långt ifrån dagens Matilda-vardag det går att komma. Nu flänger jag och far, fryser, sitter stilla och slänger tre timmar av mitt liv i soporna varje dag genom att resa.
Inlägget här låter väl lite krisartat men lugn bara lugn. Det är bara dags för lite luftombyte.
Kommentarer
Trackback
