Bonnbönan

Nog för att jag dirigerat körsångare och även testat på att dirigera redigt stor kör, samt spelmanslag och hela faderullan men i tisdags tog jag ett nytt steg. Orkester. Kammarorkester för att vara exakt, så det var inte en gigantisk orkester men ändock.

Vilken grej! På 2,5 timme gjorde jag liksom yrkesvalet för resten av livet. Självklart var jag rentav skitnervös innan det var dags. Hur skulle orkestern acceptera mig som ung, "grön", nybörjare och TJEJ? Skulle jag komma ihåg allt? Skulle jag hålla mig lugn? Skulle jag hålla fokus?

Ganska många frågor fick svar. Orkestern accepterade mig, skönt! Dirigent-Thalén hade jag ju redan i hamn och det smittade av sig på de andra. Jag tror att de kan ha tänkt: "litar han på henne så gör vi också det". Tur för mig. Haha. De gav mig konstruktiv kritik som jag i största mån försökte ta till mig, jag höll mig iskall trots att det var lite kaosartat och jag höll fokus. Hurra! Och OM det var roligt!

Är så oändligt glad över att få chansen att testa på olika grejer. Det gör liksom valen lite enklare. Nu känner jag spontant: Javisst kördirigering! ...men orkester är ju inte heller ljusår borta (som jag trodde förut. Har tidigare tänkt "nääää det är ingen idé, det är nog för svårt"). Nog för att det är en lång och svår väg dit men tammetusan, nu har fan själv flugit i mig!

Ingenting är omöjligt.

Jag har just klivit ett steg uppåt i stegen. Känns bra.