Bonnbönan

För några veckor sedan skrev jag om att Kjell Peder Johansson var gästlärare hos oss på Framnäs för att lära oss om Scenisk beredskap. Kort och gott ville han uppmärksamma oss och göra oss medvetna om vårt sceniska beteende och hur små pyttesaker kan påverka publikens uppfattning om oss. Samt hur enkelt det kan vara att skapa den bild av oss själva som vi vill förmedla. Jag vill redan här säga också att det som står nedan är mina egna tolkningar, uppfattningar och slutsatser om saker och ting. Alltså inget som är hugget i sten av Kjell, eller ens sagt ordagrant.

 

En sak vi pratade ganska mycket om med Kjell var det här duktighetssyndromet som förföljer hur många som helst av oss. Jag kände mig faktiskt ordentligt träffad av det han sa. Många av oss har alltid fått höra hur "duktiga" vi är när vi gör vissa saker - när vi lärt oss en ny sång på piano, när vi lärt oss den där extra svåra saken, när vi sjunger de där extra höga tonerna på kyrkans julkonsert. Det skapar fel form av behov. Det skapar ett behov av att vara just duktig. Att få höra att vi är duktiga. Det i sin tur gör att vi helt enkelt gör saker för folks skull mer än för vår egen utvecklings skull.

 

Varför det här kom upp under den där veckan var för att vi kom till en scenisk situation där en person behövde hitta en lösning till en scenisk svårighet/problem. Istället för att se det som ett problem behövde hen tänka om och till slut hittade hen en väldigt fin lösning på det hela. Men saken var den att det inte var duktigt alls. Det var ett professionellt sätt att lösa en situation för publikens bästa och för själva instrumentalistens bästa.

 

Det här sättet att tänka var nytt för mig - och ett befriande sådant. Det är så tråkigt att vara duktig hela tiden. Jag ledsnar på det och det skapar ett obehag att vara "duktig flicka" hela tiden. Det skapar stress, magkatarr också för den delen. Att vara professionell istället för duktig ger helt andra tankegångar och ett annat driv. Det känns finare och värdigare att stå på scenen och handla proffsigt.

 

 

Saken är faktiskt den att det hjälper mig i sången också att inte tänka duktigt. Min sånglärare säger ofta "gör det på ett obegåvat sätt". Det är skitläskigt, men det låter inte bajs eftersom begåvningen finns kvar i grunden. Jag tar bara bort de där trixen som jag tror gör mig duktig i min sång - och så låter det faktiskt bättre och känns mer naturligt.