Bonnbönan

Idag på Bonde söker fru var de ute på resa med sina utvalda kärlekar. Det där programmet är för övrigt rätt sjukt ändå - "nu får du välja en av de här som du tror att du har känslor för, så kan du ta med den på en resa som vi betalar och filmar dygnet runt! Helst ska ni bli superkära på resan mitt framför kamerorna också, slappna av och var som vanligt ba! (Men hångla inte för då måste vi stoppa er)". Eh.

 

HUR SOM HELST. Det var inte det jag skulle skriva om. Kamelbonden i programmet fick åka till Israel och hans käresta skulle köpa en klänning när bonden började pruta åt henna.

 

Prutningen fick mig att sakna Kina en smula. Shit vad vi prutade och hade oss. Vi gjorde det till en sport att lyckas köpa så billiga prylar som möjligt. Haha hela prutningsgrejen var så himla rolig och sjuk så det nästan inte kunde vara sant. Visst hade vi hört innan om att vi skulle stå på oss på marknader och sånt så vi inte blev lurade men.. jag tror inte att man tillräckligt mycket kan bli förberedd på det som väntar. När man kliver in på Silk Market mitt i Beijing och ser ett hav, ett myller, av väskor, skor, skärp, bälten och plånböcker framför sig. Folk som rycker och sliter i grejer, frenetiskt slår in sina bud på miniräknare, skriker åt varandra, är arga, är glada... Och så vet man att det finns FYRA våningar till att ta sig igenom. Eller om det var fem.

 

Vi sprang runt och jämförde priser, dealade, bråkade, blev slagna på (inte jag, men Victor!), gjorde galna fynd, vann priskrig och fick med oss massor med grejer hem. Det var ju en del marknader vi hann med. Sidenmarknaden, Pärlmarknaden, Culture street, Antikmarknaden och några jag inte minns namnet på. Sidenmarknaden var vi dessutom tillbaka till på vår lediga dag i Beijing.

 

Jag minns när jag äntligen hade hittat "Chanel"-väskor i äkta läder. De andra jag sett hade varit i plast och nu hade jag äntligen hittat i äkta läder så då tänkte jag inte ge mig förrän jag hade två med mig därifrån. En till mig och en till mamma. Jag valde ut två och kriget började. 45 minuter senare gick jag därifrån med två väskor, 260 kr fattigare, och hade både hunnit tråka ut mina kompisar som gått iväg, blivit osams med försäljaren, gått iväg 4 gånger och sagt att jag inte ville ha dom, och bli kompis med försäljaren och skiljas från henne som vän.

 

Mitt näst bästa prutningsminne var när en kille erbjöd mig en Henry Lloyd-bag i fejkläder för 2500 kr. Nej tack, sa jag. Jag ger 100. ALDRIG sa han. Jo, jag är från Sverige och är bäst på att pruta, du kan inte lura mig. Okej sa han, 100. Ta väskan och gå, JAG ÄLSKAR DIG! Rätt bra procentrabatt på den väskan.