Bonnbönan

Jag har nog lyckats samla ihop mina hjärnceller lite efter helgen. Spelmansfebern har sjunkit lite men Bennys rapsodi liksom ligger och gnager i huvudet hela tiden. En sån där låt som sätter sig stenhårt och inte ger sig (inte för att man vill att den ska ge sig..). Tur att den är sjukt vacker - det är ett nöje att gå och nynna på den.

 

Alltså helgen.. Den var surrealistisk på ganska många vis. Jag har en handfull med Once in a lifetime stories att berätta för mina barnbarn i framtiden.

 

Jag ska dela upp det här på tre inlägg så det inte blir så otroligt tungt och långt.

 

Benny Andersson... En rätt stor kille om man säger så. Stor i världen, stor i sinnet och med stoooooor musikalitet (jag ska bara sluta bitcha mig om att han inte kan noter). Jag känner mig RÄTT mallig över vad vi fick uppleva på så nära håll. Jag hade sån gåshud på armarna att det gjorde ont när Benny satt vid flygeln och körde ABBA-låtar bara några meter ifrån oss. Shit alltså.

 

Trots all storhet så är han så himla vanlig. Han gled runt backstage, var allmänt rolig och snäll, kom med någon kommentar och ett leende när han gick förbi en i korridoren: "sitter ni här och har det bra!". "jovars" sa vi och blev liksom stumma.

 

Han har ändå en stor skopa pondus och en, om möjligt, ännu större skopa respekt med sig. Han är bossen - och han får vara det.