Bonnbönan

Jag som sa på hösten 2010 att "Nää, nu har jag testat det här med grisar. Det var HUR mysigt och kul som helst men nu kan jag det. Det blir inget mer. Punkt."

 

Nu sitter jag här med grisplanering. Eller planering och planering förresten. Det blev som sist jag hade sommargrisar. Snabbt och fort gjort.

 

Fortfarande har jag inte hört något från sommarjobben jag sökte i januari-februari och när jag tänkte lite så kanske det inte skulle vara så smart ändå att jobba en massa med tanke på hur våren varit. Så över påsk sa jag på skämt att jag kanske får skaffa några grisar ändå. Jag släppte aldrig den tanken riktigt, så jag kollade om jag kunde få ha dem på samma ställe som sist och om alla som eventuellt blir inblandade om det skulle vara okej. Till och med en avbytare har jag fixat om det skulle krisa (Abbe).

Så nu är det klart. I mitten-slutet av maj flyttar det in 10 smågrisar á 25 kg i hagen som i princip redan står färdig och bara väntar. Det är liksom för sent att gå tillbaka till skolan när sjukskrivningen är slut i mitten av maj. Det blir tidig slakt, i slutet av augusti, och jag har som mål att allt ska vara färdigt och avslutat på min 20-årsdag. Sen kan jag åka till Piteå igen.

 

Vissa kanske tycker det är heltokigt att dra igång ett projekt som jag är nu, men jag tror det är precis vad som behövs. Det är inte särskilt mycket som behöver förberedas eftersom allt finns sen sist, sen kommer grisarna och jag måste helt enkelt hålla mig hemma för att ta hand om dem. Det är 10 små liv jag ska ha på mitt ansvar i 3 månader och det blir fantastiskt. Jag styr själv över mina arbetstider och kan göra vad jag vill mellan morgon- och kvällspasset. Dessutom får jag vara utomhus och ta i. Slippa sitta still och tänka. Bestämma själv när jag vill träffa folk.

 

Det här blir perfekt.