Bonnbönan

Nä nu har det varit för mycket socialt och för lite Matilda ett tag. Senaste två veckorna har gjort att jag Bara. Inte. Orkar.

 

Släkten har en förmåga att fylla år precis runt skolavslutningar och midsommar och allt det där. Så trots att jag i normala fall ÄLSKAR de där socialiteterna och sammankomsterna så har det den här tiden bara blivit som en sötsliskig överbakad kalvdans som skurit sig. En klump överbakad råmjölk som står grynig och stampar i vasslen på botten.

 

Jag känner att jag borde inte behöva vara så övertydlig att jag säger att jag haft en fin midsommar och allt det där för det förstår ni att jag haft. Det har bara blivit för mycket av det goda. Igen. För mycket av halvbekantingar som kommer och säger med överglättiga röster: "men MATIIIIILDA, hur ÄÄÄÄÄÄRE MÄÄÄÄREJ?? och är du HÄÄMMA nu alltsåå?!". Två gånger orkar jag hålla skenet uppe utan problem. Sen vill jag säga: "Jo tack idag är det fint." sen med eftertryck säga: "MEN DU SKULLE SETT MIG IGÅR".

 

Nu svarar jag inte det förstås, men jag skulle vilja det ibland så folk kunde förstå att den enkla frågan "hur är läget?" kan vara så in i helvete tung när det inte känns självklart att svara att det minsann är jotack bra och tjenahejsan.

 

Det är dåligt med ork i Karlssons kropp nu och jag behöver vila. Vet ni vad jag skulle vilja mest av allt just nu? Åka till Bingsjö i veckan och dansa (=lära mig mer) folkdans, umgås med tokiga spelmän och därmed stänga av hjärnan något dygn. För jisses vad jag levde upp i lördags när jag träffade de där tokarna jag var i Bingsjö med för två år sedan.

 

Innan dess pysslar jag på här hemma. Det är två katter som ska ha uppmärksamhet, samt 10 grisar som vill ha mat framförallt. Pysslet just nu består av små fina saker min goa tremänning ska få på lördag, och tapetsering av en tråkig kökspall. Tänk vad en originaltapet från Duro, hittad i ett bortglömt skåp i ett 103-årigt hus kan göra under för en trist IKEA-pall.