Bonnbönan -

Att komma tillbaka till ett ställe, svag som en disktrasa, där en tidigare varit stark som en björn - ett inlägg om ångest

Förra helgen var det musikal i Uppsala och massor av vänner var ju med och spelade. TRO mig att jag hade längtat oerhört efter att få se dem alla och sett fram emot att träffa gamla lärare samt komma tillbaka till härliga Reginateatern.

Jag och Fredrik åkte ner och vi gick på premiären på söndagen och sedan var det meningen att jag skulle gå och se det andra "laget" under veckan som kom. Det hände inte.

Det hände någonting väldigt väldigt skumt i mitt psyke som jag själv inte förstod mig på just då. Just när vi var där på premiären var självklart allting jättespännande och härligt och kul. Kärleksfullt med vänner och återseenden. Jag visste också självklart att jag skulle vara oerhört trött efteråt, för det är så det funkar med mig just nu. 3 timmar av superintensiv koncentration och social förmåga är liksom som att bestiga ett berg i energinivå för mig och det har jag lärt mig att inte bli förvånad över längre.

MEN.

Efteråt kom ångesten. Paniken. Känslor i kroppen som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte kunde lokalisera för fem öre - förrän när hela musikalcirkusen var över en vecka senare och jag inte hade varit och sett den andra föreställningen. När jag kände det där dåliga samvetet över de vänner jag inte sett i sina roller.

Det pågick kamp i min kropp och mitt huvud. Det var uppenbart en pärs att komma tillbaka till teatern och känna sig som ett vrak. Allt som jag förknippar med det stället som kommer upp så fort jag kliver in i foajén - lukter, känslor, människor, upplevelser - gick inte ihop med hur jag mådde. Det blev en krock utan dess like och det var hemskt.

När jag tänker efter är det så ganska ofta nu: att komma tillbaka till ställen där jag varit som mest på topp, och då vara helt jäkla apslut, tom och för tillfället oförmögen att göra det som jag en gång gjorde, blir liksom som ett misslyckande. Och jag VET ju innerst inne att det inte är ett misslyckande. Jag vet vet vet vet vet att det är med rätta jag är svag nu. Men ÄNDÅ dyker de där tankarna upp och är det NÅT som ger ångest så är det skam och skuldkänslor. Jag vet att jag måste lära mig att inte lyssna på de där onödiga tankarna för att orka komma tillbaka till mitt starka jag, men jag vill bara skrika rakt ut för att det är så himla svårt.

Vad är det som hindrar er i er vardag?

2013-05-01 @ 16:21:00 Vardagsshit, Permalink

Kommentarer

Postat av: Åsa

Du är så himla bäst och du kommer att må bra igen finaste du<3 puss å styrkekram

2013-05-02 @ 09:47:56

Postat av: Emma Roos Lindberg

Det är så härligt att läsa din blogg och allt som händer:) "Livet på landet, äre enda jag vill ha" brukade jag och min bror gå och sjunga uppe hos mormor och morfar på deras gård när vi var små. Saknar det otroligt. Nångång ska jag ha en gård jag med. Och helst djur och sånt oxå (så förbannat att man blev allergisk bara). Aron kollar på hus och gårdar och grejer en stup i kvarten haha, inför framtiden liksom;) Ja än så länge kan man nog mest bara drömma. Och på tal om ångesten. Jadu, så mycket som kan ställa till det hela tiden. Mitt psyke är nog inte det bästa just nu, från och till. Det är verkligen svårt. Har aldrig tagit uppehåll från plugget jag, sen jag började förskolan, och det börjar kännas tror jag. Fast egentligen, vad beror saker på? Hur vet man liksom vad man bör göra. Jag tror att jag går och tror att det kommer komma en tid då man inte längre har några måsten eller saker som ligger över en hela dagarna, hm, pensionen kanske? Ja ibland kommer jag på mig att längta dit:P Lite halvt på låtsas sådär. Men jag undrar ibland när man ska få den där kontinuerligt bara härliga och trevliga vardagen, som faktiskt håller i sig! Utan att sjukskriva sig eller liknande. Man försöker ju påverka utifrån hela tiden, men egentligen är det nog innanför som gåtan sitter. Ibland blir man lite galen, och ibland är det rätt spännande. Ska försöka se det mest som spännande, tror det kan funka kanske^^ Hm, undra om man fattar vad jag skriver... Jaja, fortsätt ha det så bra med grisarna och alla tills vidare! :D

2013-05-18 @ 01:04:13
URL: http://elrl.blogg.se

Trackback