Bonnbönan

Det var en himla vacker begravning i torsdags. Jobbig nåt så alldeles, men ändå så fin, hjärtlig och värdig. Hela stora släkten var där och det var som om Birgithas värme värmde oss alla som var där och tog farväl av henne. Alla, både närmast sörjande och vi släktingar "lite längre bort", känner det ofattbart att hon är borta. Hon har verkligen gjort avtryck i hjärtat på oss alla och ingen kommer att glömma hennes klingande skratt. Det var en på minnesstunden efteråt som sa ungefär såhär: är det något vi ska ta med oss som lärdom efter Birgitha och bära med oss är att en aldrig ska ge upp. Och det är så sant som det är sagt.

 

Trots att det var av sämsta tänkbara anledning vi alla sågs så var det ändå så fint att träffa hela släkten. Dels att få vara ett par dagar i trygga Robertsfors och bara få ro i kroppen och dels att träffa folk en inte har sett på 5-6 år. Det bästa av allt är att hela stora släkten är som en enda brokig skara av fantastiska människor där det är lätt att känna att en passar in och trivs. Jag är så tacksam över att vara del av en så härlig släkt däruppe i norr!

 

Nu är farfar och jag snart hemma i Uppland, vi har väl en 15 mil kvar men det känns liksom som en piss i mississippi med tanke på att vi redan avverkat kring 50 mil idag. På vägen har vi stannat och träffat ännu lite mer härlig släkt och dessutom hämtat upp världens charmigaste veterantraktor som vi haft på släp sen Ö-vik.

 

I helgen och veckan är det bara att börja stängsla för grisarna och dessutom ska farfars vårbruk påbörjas. Skit under naglarna, valkar i händerna, olja och jord på kläderna och kanske ett par stickor i fingrarna väntar. Och det bästa av allt: diesellukten som sätter sig i håret efter en dag på traktorn.

Nedan är det bara bilder på må-bra-stunder från Norrland, perfekta för att samla den energi jag behöver få. Grillstugemys på Herrgårdsfäboda, och min nya förälskelse: labradoren Bruno. Dessutom lite kalvmys från igår morse.