Bonnbönan

Usch idag har jag haft tendenser till ett litet bakslag. Det är inte kul när jag faktiskt mått himla bra den senaste veckan. Men så kom det. En natt när jag låg och skruvade mig som rena rama korkskruven på pricken HELA natten och drömde den ena sjuka drömmen efter den andra. Drömmarna gav obehagskänslor som satt i hela dagen. Uäh. Och när sömnen blir otillräcklig känner jag det direkt - det blir minsann inte bra. Andningssvårigheter, obehag, trötthet, osv osv. Dessutom får jag enormt kort stubin.

 

Nåt som jag är så otroligt tacksam och stolt över är att jag har en så stor släkt. Den är inte bara stor utan den är fantastisk och jag känner mig som en spindel mitt i ett nät av otroliga släktingar. Hela släkten känns som en stor, nära familj åt alla håll och kanter och äter jag lunch hos några, kan jag senare hänga med några andra, för att senare fika i det tredje hushållet. Dagar som idag är det fantastiskt att ha alla dessa människor att vara med och luta sig emot.

 

Vid högtider, födelsedagar, föreställningar (och alla andra gånger det finns chans att fira) samlar vi ihop oss och umgås. Umgås högt och ljudligt och trivsamt. Det är högt till tak, massor av skratt och vi alla tycker verkligen om varandra så djupt in i hjärtat. Det känns. Å andra sidan krävs det inte så mycket heller för att vi ska samla ihop oss. Det blir spontana fikastunder, "tjenahejsan vi kommer över om en kvart", barnvaktande åt varandra, middagar, hjälp med allt möjligt.. Jag har alltid varit mycket hos alla släktingar och hos mormor och farmor hittar jag lika bra i skåpen som de själva, haha.

 

Det bästa min mamma och pappa gjort i mitt liv var att inte skicka in mig på dagis. Istället var jag hos famor & farfar, och mormor & morfar när mammsen och pappsen var på sina jobb. Allt jag lärde mig hos dem på deras gårdar har inget dagis eller förskola i världen kunnat ge mig (utan att säga något ont om dagis/förskolor). Och det sociala fick jag ändå. Öppna förskolan, kyrkans barntimmar, ja allt sånt där. Tack mamma och pappa!

När jag är hemma i Uppland känner jag mig aldrig ensam. Visserligen känner jag mig aldrig ensam tack vare att jag har min fina Fredrik, men när jag är långt ifrån den härliga storfamiljen är det nåt som fattas i kroppen. TACK OCH LOV har både jag och Fredrik våra närmsta i Uppland inte allt för långt ifrån varandra, så jag gissar att valet av landsdel när vi ska stadga oss ordentligt i framtiden inte blir så svårt att göra eftersom vi båda är rejält familjekära (och dessutom familjekära i varandras familjer).