Äldre än någonsin men ändå yngre än någonsin.

Nu är det ungefär 5 ½ månad kvar tills jag blir myndig och med andra ord lite mer "vuxen". Aldrig någonsin förut har saker känts så frustrerande. Jag vill att allt ska hända fort, jag vill komma vidare, göra verklighet av allt jag går och funderar på.

18 år är väl ingen ålder egentligen. Ingenting är klart då och hela livet ligger framför. Men just nu blir jag tokig av att saker går så sakta. Jag tror liksom att jag måste göra ALLT nu och förstår inte att jag har hur många år som helst på mig (förhoppningsvis). Förmodligen är jag rädd att det inte blir gjort om jag inte gör det nu på studs.

Önskelista i raketfart:

- Någon som gör alla mina skoluppgifter som inte blir gjorda för tillfället. Tid = noll.
Min hjärna = *kööör greased lightning, kööör. Det är dej jag vill ha, uh uh uh. Ja goddag, det är jag som är Sandra Dubrowski*.

- Eget boende där jag skulle tjäna tid på att bo. 3 timmar förlorad tid om dagen är inte praktiskt när man har tusen och åter tusen järn i elden.

- Eget företag. Hej-jag-vill-vara-lite-mer-självständig

- Ett antal (läs: många) tusenlappar för införskaffande av diverse nödvändiga och utvecklande musiknyttiga prylar.

- Tid. Av självklara skäl.

Tänk att trots att det händer så mycket just nu känns det som om jag står och stampar.

3 "förbjudna" ämnen.

Det finns faktiskt vissa saker som man går och funderar på och undrar över ibland, men kanske inte är de första saker man väljer att diskutera med någon eller ta upp att man tänker på.

Exempelvis:

1. Hur det känns att bli överkörd av en bil
Jag menar, såklart varenda vettig människa på denna jord fattar att det gör ont så in i bomben och så kanske man till och med dör på köpet. MEN vad känns först? Är kroppen chockad först så det inte känns ett dugg? Hur låter det? Ett dovt duns? Sådant jag tänker ibland när jag går över vägen.

2. Hur det känns att dra ut en tand med tång utan bedövning (o. dyl)
Sådär som Lina i Emil i Lönneberga skulle bli tvungen att göra. Eller som i filmen Cast Away när Tom Hanks rollfigur måste slå ut ett par trasiga tänder med en sten (eller hur det nu var). Det borde ju värka till TUSEN. Men - krasar det? Låter det "plopp"?
- Sen undrar jag förresten precis lika mycket hur det känns när ett ben i kroppen går av.

3. Vilka som skulle komma på min begravning om jag dog i morgon
Erkänn att du också tänkt den tanken. En känslig fråga som frustrerande nog aldrig går att få svar på - eller, "tack och lov" kanske jag borde säga.

Ser ni att allt har en sak gemensamt? Slutet på livet och smärta. Vad funderar du på?

Jag vill bara understryka att jo, jag är fullt frisk och nej, jag tänker inte försöka ta reda på ett svar på något av ovanstående.


En bonnböna som önskar sig lite bondeliv

För tillfället är det en ganska slutkörd Bonnböna som sitter här.

Jag är äckligt trött, har för mycket att göra men får ingenting gjort och är därmed en något instabil människa för stunden. Just nu önskar jag mig enbart en gnutta bondeliv och skit under naglarna, att få träffa min kära kärlek och inte ha någon press på mig över huvud taget. Utan att överdriva kommer ett ledigt sportlov i fjällen väldigt efterlängtat i år och nu behöver jag bara släpa mig igenom fyra högintensiva dagar för att ta mig fram till målet! Tjoho!

De senaste dagarna har jag saknat mina grisar något enormt faktiskt. Inte just direkt DE grisarna på det viset att jag sitter och gråter och vill att de ska återuppstå direkt från frysen och att jag ångrar att jag tog död på dem. NEJ NEJ. Inget sådant trams.

Det jag saknar är pysslet med de små liven - och sommaren. Känna landet. Känna mig levande mitt ute i naturen. Jag vill gå barfota och småsmutsig utomhus i ett par trasiga jeansskjorts, en urblekt Lantmanna-keps och ha skit under naglarna. Och ha några små liv att ta hand om. Trots allt ansvar, trots att jag var låst exakt hela sommaren, trots att jag var fattig som en kyrkråtta, så mådde jag på många plan väldigt bra av att ha det dussinet grisar. De mådde utomordentligt bra och då mådde jag också bra.

Sommarens Matilda-vardag är så långt ifrån dagens Matilda-vardag det går att komma. Nu flänger jag och far, fryser, sitter stilla och slänger tre timmar av mitt liv i soporna varje dag genom att resa.

Inlägget här låter väl lite krisartat men lugn bara lugn. Det är bara dags för lite luftombyte.





Nämen? Är det sant?

JA jag bloggar igen. Vilken sensation! Woho! Ehm..

Äh, slut på fjanterierna. Bloggen har under jullovet legat i kraftig och djup dvala, därav det uteblivande snicksnackandet och tjateriet. Jag menar, jag har väl inte ens skrivit gott nytt år här. Inte tänker jag göra det heller, för nu kör vi på istället. "God ny termin" kan jag önska er istället eftersom skolan drar igång i morgon.

Skola ja. Skoltänk har jag egentligen inte hållt på med sedan jag gick hem efter julavslutningen kl 15.30 den 20 december 2010. Det är ett tag sen nu det. Tre veckor av slöhet, prylar, musikaliska framträdanden, okristligt frossande av både det ena och det andra, härlig släkter, härliga vänner och en mysig pojkvän. Självklart var jag nu de sista dagarna tvungen att bli svinförkyld och få feber-ont i kroppen men ibland får man bita i det sura äpplet och intala sig att man inte har tid att bli sjuk. Därför får jag gå till skolan och barmhärtigt dela med mig av bacillerna i morgon.

I morgon börjar det nya året för mig. Ett år som är fruktansvärt ovisst. Jag vet absolut nada. En del av mig är SKITRÄDD just därför och en annan del av mig känns: "ja ja, mañana mañana. I morgon är en annan dag." (Just i detta nu är jag livrädd)

Det hela beror väl på att det ständigt sker förändringar. Jobb knackar på dörren, det blir fr.o.m nu rejäl hårdkörning med Grease, jag ska fylla 18 och en rad andra saker där besluten står uppradade som dominobrickor åt olika håll, redo att vältas igång.

Vad som i alla fall är säkert är att det kommer hända väldigt mycket i år och jag är övertygad om att det kommer vara ett utmanande, svinjobbigt och erfarenhets- och upplevelsegivande år. Framförallt utvecklande.

Kontrollfreaket herself ska nu sova och spendera all resten av veckans lediga tid med telefonen i örat och kära kalendern i högsta hugg.

Från och med nu är det skärpning på bloggen och en ny kategori ska ikväll födas i bloggen: "Grease". Ni räknar nog ut själva vad som kan tänkas hamna i den.

Kräksnö och kärlek till böcker

Det här snöandet känns lite...tjatigt...eller vad man ska säga.. Det är inte bara det att det snöar lite fint utan det KRÄKsnöar hela tiden. Såhär mycket snö brukar det knappt vara på sportloven här och ännu är det bara november.

Jag håller mig inomhus idag och försöker göra nytta, men istället för att göra den nytta jag borde så gör jag annan nytta. Exempelvis har jag röjt upp i en av tre bokhyllor i "biblioteket" och gjort plats för de drösar med kokböcker som hade invaderat köket. Rensa är något jag är kass på - det tar alltid en hel evighet för att jag måste stanna upp och kolla igenom allt extra noga. Fotoalbum, gamla skoldagböcker och annat grejs. Och så får jag beslutsångest om vad som ska kastas, sparas, stå kvar eller säljas på loppis.

Men jag kan inte påstå något annat än att det är roligt. Jag blir rentav lycklig av boksamlingen vi har här ute och jag upptäckte idag hur mycket jag saknar att ha tid att läsa. Förut läste jag jämt. Hela tiden. En bok i veckan var inget märkvärdigt. Ibland två. Därför blev det lite nostalgi att plocka runt i alla de böckerna som jag en (eller flera) gång varit helt förlorad i. Det känns lite sorgligt att inte mer få uppleva känslan och aha-upplevelsen jag fick när jag läste Anne Franks dagbok första gången och sådana saker.

Böcker har jag, precis som många andra, ändå en väldigt speciell relation till. Bokhandlar kan jag irra omkring i hur länge som helst och jag läser gärna om bra böcker (eftersom jag har ett kasst minne och aldrig kommer ihåg exakt). John Marsdens bokserie "I morgon när kriget kom" glömmer jag aldrig när jag plöjde mig igenom. Där snackar vi upplevelse. Det är såna "upplevelser" jag menar att det är bittert att inte ha kvar. Då måste jag hitta något nytt.

Kokböcker och faktaböcker har jag också en förkärlek till. Nog för att det finns receptbanker på internet MEN jag köper ändå hellre en till kokbok för ett par hundralappar just för känslan av en rejäl bok. Det känns mer på riktigt då. Böcker är vackra!

Nu för tiden hinner jag ju knappt läsa de noveller och böcker som lärarna ger oss - vilka inte är överdrivet många.

Jag har just återupptäckt min läslust och tråkigt nog har jag inte alls tid att få utlopp för den. Jag har inte tid att gå förlorad i timtal längre...


Mina älskade kokböcker stökar nu inte längre ner köket utan har fått givna platser. Döm om min förvåning när jag räknade dem. 45 stycken. Är det friskt?


Jag är aldrig nöjd.

Angående min nya header så lade mamma en kommentar i stil med "[...] spännande att se vad du ska sätta i den tomma hyllan". Kanske är ni fler som sett att en av mina hyllor är tom? Vi pratade om det sen mamma och jag och jag talade om att jo, den ska vara tom. Alltid.

Det är väl genomtänkt och inte så att jag helt plötsligt inte hade någon fantasi kvar att fylla hyllan med. Jag ska berätta hur jag tänker, och det här får väl bli en av dom där längre diskussionstexterna jag sagt att jag ska skriva men haft dåligt med tid till...

I headern så ser ni som känner mig saker som är typiska för mig. Väldigt typiska. Ni som eventuellt hänger här utan att känna mig ska få en hum om vem jag är genom att titta på den.

Bakgrunden, ja den är min fondtapet som jag fullkomligen älskar. Fetaosten och soltorkade tomaterna visar på mitt matintresse, likaså muffinsformarna. Nagellacken i knalliga färger och det röda läppstiftet är också typiskt för mig, gärna ihop med en basker i annan rolig färg. Radion, micken och pianotangenterna talar för sig själva. Även grisen och grepen med halm/hö/ensilage.

Cykelskon är viktig i sig, för den är ett redskap i den enda sport (jämte utförsåkning) jag älskar att utöva. Den nakna tomtegumman är en av morfars julprydnader och för med sig mycket symbolik. Dels humor, dels att man inte behöver vara snyggast och smalast utan lika gärna kan ha hull på benen och trivas ändå. I tavelramen finns en bild på mig och den som håller mitt hjärta. Bilden på mig själv med ett stort garv är mest typisk för mig. För trots allt är det något jag alltid får höra - att jag är glad och positiv.

Så kommer vi till den tomma hyllan. Vad saknas egentligen? Det finns jättemånga saker jag tycker om som jag skulle kunna stoppa in där. En skidpjäxa, en traktor, en klädtrave, en sko? Äh vad vet jag. Det viktiga är att den är just tom. Att vad som helst ska kunna stoppas in där. Eller att den alltid ska få förbli tom. Här i bloggen kommer den alltid att vara tom.

Jag längtar alltid efter något, ser alltid fram emot något, söker något. Något okänt. Jag är aldrig riktigt nöjd. Det tror jag inte någon människa är för vi vill alltid ha mer, mer och ännu mer. Även om vi inte erkänner det så finns det alltid något mer vi vill ha. Annars lever vi inte. Det behöver inte vara allvarligare än att det är en ny liten ynka utmaning vi vill ha. Det känns som att det är lite därför som livet ändå rullar på, för att vi "längtar". Skulle jag aldrig tänka att det fanns något mer än det som är, då skulle jag gå under.

Nog vet väl jag också att man ska leva i nuet och ditten och datten - javisst! Njut av det som är och ta vara på det för guds skull.  Jag tror att vi alltid har nya mål för oss själva även om vi inte vet om det. Därför ska min hylla alltid vara tom.

Har kanske du också en hylla som är tom?

Utveckling
is the word.

Vem sänder du till den nionde kretsen?

Kanske är det mig.

Vissa skulle gärna slänga ner mig där tror jag bestämt. (inte pga förräderi dock, puh) 

9:e kretsen i helvetet. Helvetets riktiga helvete så att säga. Jag pratar kretsar (nivåer) i Dantes "helvetestratt" vilken han skildrar i Den gudomliga komedin för er som är pålästa. Det är vad som diskuteras på svensklektionerna nu i veckorna nämligen. Dante, himmel, helvete och vem som bör hamna vart. Ungefär så.

Jag blir såklart igångtriggad som attan av våra diskussioner och funderar och funderar, pratar och pratar, resonerar fram och tillbaka, osv osv.. Men kommer jag fram till något svar? NEJ! Förhoppningsvis är jag inte kass för det. Om jag förklarar hur jag tänker så förstår ni förhoppningsvis min förvirring och blir eventuellt lika förvirrade som jag (om ni nu inte kommer med världens bästa utläggning och lyckas överyga mig om vad jag ska tro på - ytterst osannolikt men prova gärna! Ha!).

Dante fokuserade på helvetet eftersom det var därigenom han blev guidad i Den gudomliga komedin. Därför förutsätter vi att vi är syndare som kommit till helvetet och himlen bryr vi oss inte ens om att nämna. Okej. Där ska vi rangordnas. 9 kretsar har vi: 1 är lindrigast och 9 är värre än värst vilket ni redan vet. Där blir vi så plågade att vi önskar att vi aldrig ens blev födda. Är ni med på det? På Dantes tid - Medeltiden - hamnade exempelvis odöpta i första kretsen och förrädare i den nionde. I kretsarna däremellan har vi mördare, vällustiga, giriga, vreda, osv.

Om vi sätter det här i relation till nutiden blir det jobbigt. Jag menar, HUR många är inte odöpta idag? Många människor i helvetet blir det... Skulle vi idag välja att föredra en mördare före en förrädare? Kanske? Eller inte (?).

Frågor om moral är alltid jobbiga och gör ofta människor upprörda. Även mig bör tilläggas då jag dessutom är ganska tvetydig ibland och tyvärr använder någon form av konstig dubbelmoral vad det gäller en del saker. Även solen har sina fläckar!

Jag ger ett exempel:

Vem är bättre än vem, person 1 eller 2?

Person 1 som panikslagen gått ner i köket i kolsvarta mörkret med en golfklubba i övertygelsen om inbrottstjuvar och av misstag mördat sin man som var uppe för att ta sig en nattmacka. Mannen har tidigare varit otrogen i äktenskapet.
eller
Person 2 som förrått sin bästa vän genom att berätta vidare dennes mörkaste hemligheter vidare vilka var så mörka att bästa vännen förlorar jobbet. Det hör till saken att "Person 2" är arbetslös.

Jag tycker ofta att man hamnar i någon form av konstigt beslutsvakuum så fort det handlar om att välja vad som är värst av dessa tre saker:
- Syftet
- Handlingen
- Konsekvensen

Vilket är egentligen det man ska ta hänsyn till vad gäller moral? Är jag tillräckligt psykiskt sjuk förstår jag inte vad konsekvensen blir om jag sticker en kniv en annan människa och då har jag förmodligen inte heller något syfte. Handlingen blir dock väldigt viktig eftersom en människa DÖR och aldrig mer kommer tillbaka. Även fast jag inte har någon aning om vad jag gjort så blir jag straffad i det nutida helvetets nionde krets.

Sen kan jag med full medvetenhet våldta en människa i parken med syftet att jag bara är lite kåt och handlingen utför jag "av bara farten". Konsekvensen är troligen att personen får psykiska men för livet och kanske är det så illa att denne inte kan leva i ett förhållande någonsin och har tappat all sin tillit till det motsatta könet. Är det värre? Att förstöra en människa psykiskt än att inte låta en människa leva sitt liv alls?

Om jag låter väldigt förvirrad är det för att jag verkligen ÄR det. Jag vet verkligen inte vad jag tycker för en gångs skull.

Det intressanta för mig just nu är vem vi skulle sätta i vilken krets idag. Dantes helvete kan slänga sig i väggen för världen har gått vidare de senaste 700 åren. Det viktiga är hur dagens prioriteringar ser ut och hur vi tänker. Vilket brott är värre än vilket, vem är mer värd än någon annan och vad är egentligen en "synd" idag?

Jag kan ju tycka att man inte riktigt "levt livet" om man inte utför en endaste liten hederlig synd. Jag menar, vem frossar inte i godis på lördagskvällen...

Så, vem hamnar egentligen i nionde kretsen. För vegetarianen är det slaktaren tillsammans med mördaren, för någon annan är det förrädaren och tyrannen. För en tredje är det våldtäktsmannen och massmördaren.

Finns det ett rätt svar?



Nyare inlägg