Bonnbönan

Det här snöandet känns lite...tjatigt...eller vad man ska säga.. Det är inte bara det att det snöar lite fint utan det KRÄKsnöar hela tiden. Såhär mycket snö brukar det knappt vara på sportloven här och ännu är det bara november.

Jag håller mig inomhus idag och försöker göra nytta, men istället för att göra den nytta jag borde så gör jag annan nytta. Exempelvis har jag röjt upp i en av tre bokhyllor i "biblioteket" och gjort plats för de drösar med kokböcker som hade invaderat köket. Rensa är något jag är kass på - det tar alltid en hel evighet för att jag måste stanna upp och kolla igenom allt extra noga. Fotoalbum, gamla skoldagböcker och annat grejs. Och så får jag beslutsångest om vad som ska kastas, sparas, stå kvar eller säljas på loppis.

Men jag kan inte påstå något annat än att det är roligt. Jag blir rentav lycklig av boksamlingen vi har här ute och jag upptäckte idag hur mycket jag saknar att ha tid att läsa. Förut läste jag jämt. Hela tiden. En bok i veckan var inget märkvärdigt. Ibland två. Därför blev det lite nostalgi att plocka runt i alla de böckerna som jag en (eller flera) gång varit helt förlorad i. Det känns lite sorgligt att inte mer få uppleva känslan och aha-upplevelsen jag fick när jag läste Anne Franks dagbok första gången och sådana saker.

Böcker har jag, precis som många andra, ändå en väldigt speciell relation till. Bokhandlar kan jag irra omkring i hur länge som helst och jag läser gärna om bra böcker (eftersom jag har ett kasst minne och aldrig kommer ihåg exakt). John Marsdens bokserie "I morgon när kriget kom" glömmer jag aldrig när jag plöjde mig igenom. Där snackar vi upplevelse. Det är såna "upplevelser" jag menar att det är bittert att inte ha kvar. Då måste jag hitta något nytt.

Kokböcker och faktaböcker har jag också en förkärlek till. Nog för att det finns receptbanker på internet MEN jag köper ändå hellre en till kokbok för ett par hundralappar just för känslan av en rejäl bok. Det känns mer på riktigt då. Böcker är vackra!

Nu för tiden hinner jag ju knappt läsa de noveller och böcker som lärarna ger oss - vilka inte är överdrivet många.

Jag har just återupptäckt min läslust och tråkigt nog har jag inte alls tid att få utlopp för den. Jag har inte tid att gå förlorad i timtal längre...


Mina älskade kokböcker stökar nu inte längre ner köket utan har fått givna platser. Döm om min förvåning när jag räknade dem. 45 stycken. Är det friskt?

Som det var planerat skulle jag infunnit mig i Domkyrkan hela helgen för att sjunga Händels Messias med storkör, orkester och Margareta Raab som dirigent. Det hade jag sett fram emot, dels för att det är roligt att sjunga klassiskt som omväxling och dels för att Domkyrkan är en rolig lokal. Ända fram tills igår kväll kändes det bra.

Skolan har i veckan överöst oss med grejer till början av nästa vecka. Engelska, svenska och extra rep inför Duvemålakonserten. Vore det endast läxor hade saken varit biff, då hade jag gjort dem på håltimmarna. Om inte alla håltimmar varit upptagna av rep. Till vilka jag också måste vara färdigövad och repeterad och tvärsäker. Nej, så det gick liksom inte att lösa. Jag fick välja att strunta i Domkyrkan och stanna hemma istället.

Nu känns det lite bittert att jag sitter här med "tråk-saker" när jag kunde ha sjungit men med facit i hand är det vettigt att loda runt här i myskläder och göra nytta istället.

Ni ska veta att det här är framsteg. Det är ju ändå Matilda Karlsson vi pratar om. Tjejen som alltid har tusen järn i elden, inte kan stava till ordet NEJ för att "allt är ju så himla roligt" och i slutändan landar helt utsjasad någonstans. Nu kanske den påfrestande vecka jag har framför mig kan bli lättare. Bravo.


Den osminkande skönheten sanningen

Ursäkta min superuppdatering de senaste dagarna. Jag har väl inte direkt haft nåt bra att skriva om antar jag.

Det är vinter här på riktigt känns det som, jag är avundsjuk på att farmor och farfar är i Norrland och att jag inte kunde åka med, veckan har gått äckligt fort och jag fick igår erfara att jag har så dåligt lokalsinne att jag kan virra till det även där jag hittar. Knasigt.

Nu beger jag mig till skolan och drar av en låt på pianot, kör ett spinningpass/gymmar, och lär mig lite om dubbel-subbor och dominanternas dominanter. Well, yeah.

God fredag kära ni!

Jag, mamma och bror var tillsammans med Martina och Lucas i stugan hos Åsa igår och åt mat och hade mysigt. Efterrätten/fikat stod jag för - Rocky Road Brownies. Gudomligt gott.

Åsa är inte alls mycket för sötsaker så jag hade varnat henne och retats med henne att hon absolut inte skulle tycka om denna kaloribomb som består av en browniebotten med fudgeglasyr ovanpå, toppad med dumle, marschmallows och annat efter smak. När Åsa ändå smakat en bit så kläcker hon ur sig detta:

"Mja. Det där uppepå var det godaste, men brödet var jag inte mycket för."

Jag fattade ingenting. VILKET BRÖD? "Hmm, råkade hon få en ostmacka?" tänkte jag febrilt.

Det urartade i att snillena spekulerade om vad som är kaka och vad som är bröd. Åsa hävdade att bröd var typ bulle, sockerkaka och allt annat mjukt. Likaså brownien. Kaka var hårt i stil med drömmar, singoalla och sånt. Jag hävdade att BRÖD är matbröd eller möjligtvis bulle. Säger man kaffebröd däremot, då innefattar det alla bullar och kakor. Men fortfarande inte matbröd. Hänger ni med? Med andra ord - alla sötsaker är kaka. Smörgås är bröd.

Eftersom vi båda är lika envisa ger sig ingen av oss men en av oss måste ju ha fel. Nu vet jag ju att det inte är jag (moahah), men hjälp oss nu att reda ut detta trauma.

Åsa vet att jag älskar henne ändå.


Kaka eller bröd? Det är frågan.

Det har, tack och lov, alltid samma effekt på mig att åka upp hit. Jag befinner mig alltså i Robertsfors fram tills på lördag om någon missat det. Ladugårdslukten har redan satt sig i håret och jag har kalvslem och mjölk lite varstans. Att åka hit gör att jag släpper allt annat och bara är. Det ger en ro att bara få umgås, vara med djuren och ta i ordentligt med kroppen. Att få en annan vardag än den vanliga, så att säga.

Nu ska jag inte ödsla tid här mer. Tjohejs.

Varje gång jag tränat ett hårt pass undrar jag varför jag inte gör det oftare. Jag mår ju faktiskt SÅ mycket bättre efteråt. Humöret är bättre, jag sover bättre osv. Därför har jag bestämt mig för att börja med Piggelino igen - det var där jag hängde friskt när jag hade min mest träningsrika period med bäst kondis någonsin, för ett par år sedan.

Piggelino är inget annat än en hemsida där man registrerar sin träning och får statistik och blablabla. Man kan sätta upp mål osv och göra det hur seriöst som helst. Det tänker inte jag göra. Jag tänker bara ha det för att se vad jag håller på med så jag inte lurar mig själv. OCH för att jag blir så rackarns tävlingsinriktad och MÅSTE få staplarna i statistiken högre.

Haha, jag är så lättlurad.