Bonnbönan -

När ångesten gör en obehaglig comeback

Efter en hel drös med väldigt trötta dagar var det som om kroppen nådde ett klimax idag. Tillät sig sköljas över med den där tsunamin av ångest. Massor av obearbetade och undanskuffade saker, som jag skjutit undan just för att klara dag för dag, bestämde sig för att komma över mig som en helt otrolig våg av obehag.

Har ni någonsin katastroftankar? Det har jag. Det hänger ofta ihop med just ångest har jag förstått. Katastroftankarna är väl som en värre version av att "måla fan på väggen" som vi ofta säger. När mammas katt smet i söndags var jag övertygad om att jag skulle få möta mamma med en kraschad, påkörd katt i famnen. Jag började fundera vem jag skulle ringa efter om jag skulle hitta honom skadad nere vid vägen. Vilken veterinär vi skulle åka till på en SÖNDAG. Jamen ni ser ju.

Ni skulle bara veta vad det kan snurra i skallen vissa dagar. Allt kan bli väldigt fel "bara" på grund av en dålig dag. Problem som ligger hos mig blir både åter mina och även andras problem. Det märks väldigt väl att jag på långa vägar inte är frisk ännu även om jag i det stora hela mår bättre än i vintras och har fler och fler dagar där jag känner igen mig själv. Det farliga i att börja må bättre är att det lätt skapar en övertro på ens egen förmåga och ork och så blir det en stor besvikelse när orken faktiskt fortfarande fattas. Ett steg framåt, två steg tillbaka.

Det är en obehaglig känsla när den välbekanta livskamraten ångesten gör comeback i kroppen. Ångesten som jag skulle säga ligger latent och blommar upp som en ihärdig sjukdom. Jag vet hur jag kan bromsa den om den kommer i måttliga mängder men när den legat där och grott som ett litet monster så får den skölja över. Då är det lika bra att acceptera, lägga sig i soffan med en serie, sova, lyssna på poddar och äta jordgubbar.

Nu känns det bättre och jag längtar så oerhört mycket efter min skrutt som är borta på jobb. Snart blir vi äntligen lediga tillsammans och kan göra precis hur mycket och lite vi vill om dagarna. <3

2013-07-04 @ 23:07:39 Sånt där längre shit, Permalink

Kommentarer

Postat av: Birgitta

Matilda det är stort av dig att beskriva ångest i bilder! Det är en bra hjälp tror jag, för att kunna se de andra bilderna som finns där, bortom ångesten. Bilder efter att monstret rullat över och bort från dig. Dina bilder och din beskrivning väcker också bilder och känslor hos mig och dina läsare. Tack för att du delar med dig!

2013-07-05 @ 00:11:53

Postat av: hans

ångest kommer väl i olika former? det du beskriver ger en bild av att det händer saker med kroppen, inte i första hand i huvudet. huvudet blir som en förvånad iakttagare som inte känner igen sig i situationen, eller de situationer som kroppen gör allt för att undvika."undvika människor? men de här är ju mina vänner" säger huvudet till kroppen, "finns inte en själ som vill göra mig illa!!!" men kroppen lyssnar inte. och ju mer huvudet försöker övertyga kroppen om att den har fel, desto större blir reaktionen. helt rätt, att bara lägga sig ner och låta kroppens stenåldersreaktion rinna ut. brukar ta en kvart, sen ljuder "larmet över" för den här gången.
nån har sagt att ångesten bottnar i rädslan att förlora allt: tillit, förstånd, vänner, nära anhöriga och själva livet. och i det perspektivet är ångest det mest mänskliga draget vi har och även nödvändigt i små doser. men om ångesten blir så stor att den förstör vår känsla för allt det vi ville rädda, då måste den bekämpas. inte med motstånd utan genom att tänka att det värsta faktiskt kan hända. att ge efter, utan att ge upp. för om vi talar om för kroppen att vi inte har något kvar som vi är rädda för finns det heller ingenting som vi kan känna ångest inför. ibland får man faktiskt ljuga lite för sig själv ;)

2013-07-05 @ 00:54:56

Postat av: Mormor

Älskade "unge"
Du skriver ett steg framåt, två steg tillbaka.
jag tycker två steg framåt, ett steg tillbaka
stämmer bättre och är fortfarande ok, DETTA TAR TID !!!
Se dig om, vi och många fler finns här för dej.
utnyttja oss gärna.
KRAMAR

2013-07-05 @ 11:21:55

Postat av: Elsa Sq

Så skönt att du är så öppen! Kram - snart kommer skrutten.

2013-07-06 @ 15:31:50

Postat av: emmaroos

"Katastroftankar"...om jag förstår dig rätt. Bland det jobbigaste som finns. Jag kommer lätt på såna tankar ibland, och då kan jag dra det rätt långt. Känns ofta väldigt onödigt, som att man plågar sig själv nästan. Ibland undrar jag om jag inte blivit skvatt galen^^ Men nä det är inte kul. Jag har börjat oroa mig så mycket för saker och ting, när man börjat fatta vad som verkligen kan hända i livet. Men bara ibland får man lov att oroa sig^^

"Att oroa sig är totalt meningslöst. För om det finns en lösning på problemet så behöver du inte oroa dig, det löser sig ju. Och om det inte finns en lösning på problemet så finns det ändå ingenting du kan göra." - Citat Morrie

"Ett problem kan lösas.
Om man inte kan lösa det
så är det inte ett problem,
utan en faktisk omständighet.

Då anpassar man sig efter omständigheten
och hittar ett nytt sätt att arbeta sig runt den."
- Henrik Hjelt

Jag gillar bra citat:) Därför har jag en sådan kategori på bloggen. Där brukar jag sitta och läsa ibland, då får jag styrka på nå vis.
http://elrl.blogg.se/category/mottoncitatkloka-ordtexter.html

Svar: Tack Emma! Vilken fin kommentar. Ja fy för oro alltså.. Det tar alldeles för mycket på krafterna, så egentligen är det ju rätt så meningslöst precis som Henrik Hjelt säger :) Tack för tipset om kategorin på din blogg, där kommer jag verkligen titta in för att samla styrka. Stor kram!

Matilda Karlsson

2013-07-07 @ 23:10:33
URL: http://elrl.blogg.se

Trackback