Bonnbönan

Nu när jag är hemma i Uppland hakar jag på en liten härlig syjunta som är helt underbar. En kväll varannan vecka ses vi några tjejer och fikar, pratar, skrattar (och handarbetar litegrann också förstås, hehe). Vi är hemma hos varandra och har det himla trevligt. Ikväll är det dags igen.

 

För två veckor sedan gick det vilt till ute i skogen mellan Forsmark och Östhammar. Vi var mitt ute på bonnalandet där en av tjejerna bor och vi satt och virkade/stickade och drack lite vin i godan ro när grannarna ringde och hade kalvar ute på vift. Vi allihop stövlade iväg över ängarna i kvällsdaggen och föste in de små kalvarna som hoppat över stängslet och smitit iväg från sina morsor. Sicken höjdarjunta.

 

När vi åkte hem kom jag på världens idé: att jag, Frida & Evve skulle bygga ett hus där bredvid Kerstin, som vi var hos, så kunde vi gå över till varandra och dricka vin, junta och jaga kor varenda kväll. Toppenbra tyckte jag! Tills jag kom på att njamen Fredrik, Anders & Ellen då....? Nåja, nog HADE det kunnat bli superhärligt!

 

Årets sommarkonserter har nu gått från att vara längtansväckande biljetter på en hylla till att vara härliga minnen att stoppa in i upplevelsebanken. På tre dagar brakade jag av Robbie Williams och Rihanna, den första i Göteborg och den andra i Stockholm.

 

Det är något med att vi alltid har en förbannad tur när vi går på konserter. På Robbie i lördags såg vi till att vara där i god tid eftersom vi hade ståplatsbiljetter på planen. Med tanke på att jag inte är längre än en tvärhand hög är det ganska angeläget att få stå långt fram och det fick vi. Längre fram än vi kunnat drömma om! Precis som på förra årets Madonnakonsert fanns ett kösystem där de tidiga fansen fick könummer för att kunna gå iväg ett par timmar och sedan komma tillbaka och ha sin plats i kön liksom. Vi fick nummer 66 och 67 och var smått i chock när vi gjorde high five med varandra och gick iväg till skuggan för att vänta på insläppet.

 

...

 

Det slutade med att vi hamnade längst fram. Längst fram. Jag hade EN person framför mig längst fram vid kravallstaketet. I golden circle. Vi hade en riktigt guldig kväll jag och Fredrik. Knallblå himmel, en stor sol som byttes mot en fullmåne framåt kvällen, knökfullt Ullevi (65 000 pers!), fantastiska Olly Murs som förband och sedan världens show av Robbie. Känslan när en står där och kan varenda ord i de fantastiska låtarna, sjunger sig andfådd och hoppar sig totalt genomsvettig och har självaste stjärnan två meter framför sig var helt magisk. Jag och Fredrik stod liksom med varsitt fånleende i hela ansiktet genom exakt varje minut av den två timmar långa konserten. Åh!

 

Söndagen blev vilodag i Borås hos Fredriks otroligt gästvänliga släktingar och sedan begav vi oss med långfärdsbuss till Uppsala (och jag hade mitt värsta.blodsockerfall.ever.in.my.life).

 

Igår var det på't igen och det var dags för att åka på Rihanna i Globen med Abbe! Vi var inte lika ambitiösa och heta på gröten gällande att få bra platser eftersom "Globen är ju inte så stort" och det visade sig att vi gjorde rätt, för under förbandet hade vi sjukligt bra platser riktigt långt fram trots att vi var där bara en timme före insläpp. Förbandet var f.ö. galet bra. GTA, två DJs, gjorde ett dansgolv av hela Globen, eller i alla fall den halva kvadratmeter som jag stod på, hehe. Nattklubbskänsla deluxe!

 

Rihanna öppnade konserten maffigt men hade i övrigt en ganska långsam första halva av konserten. Hon var sjukt skicklig och är ju vansinnigt snygg och bra på scen men Abbe och jag var rörande överens om att det var lite för lite party. Sen jädrar kom det igång på allvar. Umberella öppnade upp för andra halvan där alla hitsen och dansgolvslåtarna kom. De trötta benen och fötterna fick hoppa och dansa lite till och armen vevade högt (nåväl så högt som den nu når på en mänsklig hobbit).

 

Behöver jag säga att jag är däckad idag? Som sagt, årets konserter brakades av kort, intensivt och superhärligt. Nu återgår jag till "semester" och grisar.

 

Jag har pysslat lite här på bloggen, ser ni det? Om inte kan ni trycka på "refresh" eller "uppdatera" så bör nymodigheterna dyka upp.

 

En liten bomb från Instagram kommer här, hepp hepp!

 

Jag hade gäster hos grisarna idag! Familjen Tibring följde med och fick sig en dos av grisdoft och gyttja. Barnen fick lära sig att skilja på tjej- och killgrisar, var fläskfilén sitter och komma in och klappa den sträva borsten och de lena trynena. De döpte även två grisar efter sig själva, så nu har en av grisarna ett stort "F" på ryggen och en annan har ett rejält "A". Mysig kväll!

 

Efter en hel drös med väldigt trötta dagar var det som om kroppen nådde ett klimax idag. Tillät sig sköljas över med den där tsunamin av ångest. Massor av obearbetade och undanskuffade saker, som jag skjutit undan just för att klara dag för dag, bestämde sig för att komma över mig som en helt otrolig våg av obehag.

 

Har ni någonsin katastroftankar? Det har jag. Det hänger ofta ihop med just ångest har jag förstått. Katastroftankarna är väl som en värre version av att "måla fan på väggen" som vi ofta säger. När mammas katt smet i söndags var jag övertygad om att jag skulle få möta mamma med en kraschad, påkörd katt i famnen. Jag började fundera vem jag skulle ringa efter om jag skulle hitta honom skadad nere vid vägen. Vilken veterinär vi skulle åka till på en SÖNDAG. Jamen ni ser ju.

 

Ni skulle bara veta vad det kan snurra i skallen vissa dagar. Allt kan bli väldigt fel "bara" på grund av en dålig dag. Problem som ligger hos mig blir både åter mina och även andras problem. Det märks väldigt väl att jag på långa vägar inte är frisk ännu även om jag i det stora hela mår bättre än i vintras och har fler och fler dagar där jag känner igen mig själv. Det farliga i att börja må bättre är att det lätt skapar en övertro på ens egen förmåga och ork och så blir det en stor besvikelse när orken faktiskt fortfarande fattas. Ett steg framåt, två steg tillbaka.

 

Det är en obehaglig känsla när den välbekanta livskamraten ångesten gör comeback i kroppen. Ångesten som jag skulle säga ligger latent och blommar upp som en ihärdig sjukdom. Jag vet hur jag kan bromsa den om den kommer i måttliga mängder men när den legat där och grott som ett litet monster så får den skölja över. Då är det lika bra att acceptera, lägga sig i soffan med en serie, sova, lyssna på poddar och äta jordgubbar.

 

Nu känns det bättre och jag längtar så oerhört mycket efter min skrutt som är borta på jobb. Snart blir vi äntligen lediga tillsammans och kan göra precis hur mycket och lite vi vill om dagarna. <3

För ett par veckor sedan följde morbror med familj med till grisarna. Evve är superhändig med kameran och sköt av några skott där ute i grishagen. Och se bara så fint det blev!

 

Evves blogg hittar ni här: http://eveliiina.blogg.se