En musikvecka är till ända med hjärtklappning på kuppen

Hej och hå, jag sitter urtrött i soffan med en stickning i händerna efter en kör-ig vecka (haha). Minuspoäng till mig för så dåliga ordvitsar.. En kan väl säga att veckan gått i körens tecken. Tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag har det varit repetitioner med både Master-studenter, Kammarkör och vår egen Vokalensemble. Och konsert ikväll, icke att förglömma. Rösten är rätt seg efter att jag under gårdagens tretimmarsrepetition var ensam i min stämma och efter dagens två timmars rep och en timmes konsert. Bra vecka på sångfronten!
 
Innan konserten idag kände jag mig på ett otäckt vis som en våt fläck på marken. I flera dagar har jag upp och ner haft tillbaka min återkommande ångest och mått ruttet stundtals = bergochdalbana deluxe. Jag var rejält seg idag på förmiddagen men tänkte att det inte var något konstigt med tanke på att vi hade knytis-mys här hemma med Piteå Vokalensemble igårkväll. Vi åt frukost, lunch och jag tog en kopp kaffe. Precis som vanligt alltså.
 
Men på repet inför konserten kom den där helvetesångesten som en blixt från klar himmel, och det har ALDRIG hänt i ett sådant sammanhang förut. Jag var inte nervös, hade koll på grejerna, men hade minst av allt kontroll på mig själv kändes det som. Pulsen gick upp, hjärtat klappade igång som en trumvirvel, hjärnan rullade och jag blev yr som attans. Fy tusan! Repet gick hur som helst att genomföra och konserten likaså men gissa om jag är trött som ett as nu såhär efteråt. Det blir som en spänning i hela kroppen när helvetesångesten knackar på och när en dessutom är bland folk och ska prestera mitt i alltihop blir det en ännu större kraftansträngning.

Jag gissar att det är dags att vila några dagar. Den bittra sanningen av att vara i en lång tillfriskningsfas efter utmattning.
 
Bajsångest.

Tittar in genom ett nyckelhål på mitt gamla musikliv.

Sen vi kom upp till Piteå har jag faktiskt varit på två stycken körrepetitioner. Förra veckan ett med Piteå Vokalensemble och idag med Musikhögskolans Kammarkör.
 
Och SÅ KUL DET ÄR!
 

Ja, det är det verkligen. Det är mer än 9 månader sedan jag blev sjukskriven och sedan dess har jag bara sjungit på ett bröllop och ett dop, och övat inför dessa kanske en timme. Sammanlagt. Mer än så har jag inte sjungit (förutom i traktorn, med lurarna på högsta volym och allmänt buller runtomkring. Lät säkert jääääättebra). Jag har varit livrädd för att ta mig an musiken igen. Livrädd för att det ska vara ångestframkallande. Livrädd för att komma tillbaka till gamla, destruktiva(!) vanor.
 
Så var jag på ett rep förra veckan och det var så in i bomben roligt. Jag sjöng bra, läste bra (á vista = direkt från noten) och kände att "ja, nu är det dags att börja igen". Därför bestämde jag mig också för att fortsätta i Kammarkören nu medan jag ändå inte har något jobb och därmed har väääldigt mycket freetime.
 
När jag satt där på repet idag, framför en av sveriges främsta kördirigenter, i en av sveriges musikhögskolors körer, kände jag att: det räcker såhär. Jag måste inte göra mer än såhär. Jag behöver inte öva min operaröst två-tre timmar om dagen och fokusera 100% på var tungroten håller hus varje gång jag sjunger en aouåeiyäö. Jag måste inte satsa på att gå en musiker-/oganist-/musiklärarutbildning på KMH i Stockholm. Jag måste ingenting. Det RÄCKER för mig att sjunga i en kör och en vokalgrupp för att få mitt liksom.
 
Genom att sjunga i kör känns det som att jag kan stå utanför och kika in genom ett nyckelhål på mitt gamla musikliv. Kika in men stanna utanför och ändå vara nöjd. Jag har fortfarande nyckeln men har insett att det går jädrigt bra att stoppa ner den i fickan och nöja sig med det lilla hälsosamma.

När ångesten gör en obehaglig comeback

Efter en hel drös med väldigt trötta dagar var det som om kroppen nådde ett klimax idag. Tillät sig sköljas över med den där tsunamin av ångest. Massor av obearbetade och undanskuffade saker, som jag skjutit undan just för att klara dag för dag, bestämde sig för att komma över mig som en helt otrolig våg av obehag.
 
Har ni någonsin katastroftankar? Det har jag. Det hänger ofta ihop med just ångest har jag förstått. Katastroftankarna är väl som en värre version av att "måla fan på väggen" som vi ofta säger. När mammas katt smet i söndags var jag övertygad om att jag skulle få möta mamma med en kraschad, påkörd katt i famnen. Jag började fundera vem jag skulle ringa efter om jag skulle hitta honom skadad nere vid vägen. Vilken veterinär vi skulle åka till på en SÖNDAG. Jamen ni ser ju.
 
Ni skulle bara veta vad det kan snurra i skallen vissa dagar. Allt kan bli väldigt fel "bara" på grund av en dålig dag. Problem som ligger hos mig blir både åter mina och även andras problem. Det märks väldigt väl att jag på långa vägar inte är frisk ännu även om jag i det stora hela mår bättre än i vintras och har fler och fler dagar där jag känner igen mig själv. Det farliga i att börja må bättre är att det lätt skapar en övertro på ens egen förmåga och ork och så blir det en stor besvikelse när orken faktiskt fortfarande fattas. Ett steg framåt, två steg tillbaka.
 
Det är en obehaglig känsla när den välbekanta livskamraten ångesten gör comeback i kroppen. Ångesten som jag skulle säga ligger latent och blommar upp som en ihärdig sjukdom. Jag vet hur jag kan bromsa den om den kommer i måttliga mängder men när den legat där och grott som ett litet monster så får den skölja över. Då är det lika bra att acceptera, lägga sig i soffan med en serie, sova, lyssna på poddar och äta jordgubbar.
 
Nu känns det bättre och jag längtar så oerhört mycket efter min skrutt som är borta på jobb. Snart blir vi äntligen lediga tillsammans och kan göra precis hur mycket och lite vi vill om dagarna. <3

En gammal tapet kan pigga upp vilken sketen torsdag som helst

Nä nu har det varit för mycket socialt och för lite Matilda ett tag. Senaste två veckorna har gjort att jag Bara. Inte. Orkar.
 
Släkten har en förmåga att fylla år precis runt skolavslutningar och midsommar och allt det där. Så trots att jag i normala fall ÄLSKAR de där socialiteterna och sammankomsterna så har det den här tiden bara blivit som en sötsliskig överbakad kalvdans som skurit sig. En klump överbakad råmjölk som står grynig och stampar i vasslen på botten.
 
Jag känner att jag borde inte behöva vara så övertydlig att jag säger att jag haft en fin midsommar och allt det där för det förstår ni att jag haft. Det har bara blivit för mycket av det goda. Igen. För mycket av halvbekantingar som kommer och säger med överglättiga röster: "men MATIIIIILDA, hur ÄÄÄÄÄÄRE MÄÄÄÄREJ?? och är du HÄÄMMA nu alltsåå?!". Två gånger orkar jag hålla skenet uppe utan problem. Sen vill jag säga: "Jo tack idag är det fint." sen med eftertryck säga: "MEN DU SKULLE SETT MIG IGÅR".
 
Nu svarar jag inte det förstås, men jag skulle vilja det ibland så folk kunde förstå att den enkla frågan "hur är läget?" kan vara så in i helvete tung när det inte känns självklart att svara att det minsann är jotack bra och tjenahejsan.
 
Det är dåligt med ork i Karlssons kropp nu och jag behöver vila. Vet ni vad jag skulle vilja mest av allt just nu? Åka till Bingsjö i veckan och dansa (=lära mig mer) folkdans, umgås med tokiga spelmän och därmed stänga av hjärnan något dygn. För jisses vad jag levde upp i lördags när jag träffade de där tokarna jag var i Bingsjö med för två år sedan.
 
Innan dess pysslar jag på här hemma. Det är två katter som ska ha uppmärksamhet, samt 10 grisar som vill ha mat framförallt. Pysslet just nu består av små fina saker min goa tremänning ska få på lördag, och tapetsering av en tråkig kökspall. Tänk vad en originaltapet från Duro, hittad i ett bortglömt skåp i ett 103-årigt hus kan göra under för en trist IKEA-pall.
 

"Hur mår du?", "Jomen tack BRAAAA såklart, lite stressigt bara men det är ju KUUUL"

Nu har jag funderat ett dygn över om jag ska publicera det här inlägget eller inte, och eftersom du kan läsa det har jag alltså bestämt mig. Jag skrev det nämligen i badkaret igår när jag hade en riktigt rutten ångestdag. Just nu känns det skönt att publicera det här. Kanske ångrar jag mig i morgon och tar bort det. Vem vet? Så är mitt liv just nu. Vissa dagar känns saker bra - saker som nästa dag är så ångestladdade att jag bara vill försvinna.
 
Igår var en "sån där dag". En dag när jag mådde som en påse skridskor och det var banne mig inte roligt. De dagarna duggar tätt nu för tiden och jag har inte alltid lätt att känna igen mig själv.
 
Som ni vet är jag sjukskriven men kanske har ni inte fått veta varför? Kanske har jag sagt till er att jag har magproblem. Eller att det "blivit för mycket". I läkarintyget kallas det Utmattningsdepression och gör mig sjukskriven fram till 15:e maj.
 
Jag är en av de där sjukskrivna som inte ser sjuka ut, och som kan synas på stan en dag. Synas tvätta fönster, baka, virka. Kanske ser jag frisk ut och folk tänker att "jaha ja, orkar gå på stan gör hon minsann." "Sy färdigt ett lapptäcke? Då kan man ju inte vara särskilt sjuk?". Jag vet att folk spekulerar så om varandra för jag har själv tänkt så om folk fram tills jag själv blev sjuk. Tänkt att någon kanske kan rycka upp sig bara. Att någon får skylla sig själv, eller bara är allmänt svag i psyket.
 
Det var innan jag blev sjuk för två månader sedan. Då ändrades det helt och hållet. När jag förstod att nej, jag klarar verkligen inte av att ta mig till skolan. Jag klarar inte ens av en sketen teoriläxa. Varför vill jag inte ens gå på kören längre? Varför är det inte kul att sjunga? VAD ÄR FELET MED MIG?!?
 
Jag var utmattad. Slutkörd. Och av det hade jag blivit deprimerad. Något som smugit sig på under många år och sedan sköljde över mig som en tsunami. Precis som en tsunami faktiskt. Tänk er jobbiga saker som en tänker/känner. En trycker bort dem längre och längre ifrån en, som när vattnet dras utåt från stranden inför en tsunami. När det gått tillräckligt långt får vattnet en ryslig fart och sköljer in över land igen. Ingen har fattat att den var på väg. Fattade inte tecknen. Vattnet slår över en och välter en.
 
Efter några veckor med samtal, medicin, vila och kravlöshet så har jag ibland bra dagar när jag orkar städa, gå runt kvarteret, träffa någon, gå på ett möte, ta emot besök jag känner mig trygg med. Och självklart är det bara de bra dagarna en visar upp och vill framhäva. Hela dagar eller några få minutrar förevigas på Facebook eller Instagram. Ni ser mig på Ica, på stan, på flyget. Men de flesta av er ser ju bara de där små stunderna.
 
Varför delar jag med mig av allt det här då? Lämnar ut mig och mitt mående? Jo, för att ge en tankeställare angående det här med att döma människor för snabbt. Jag vill få upp ögonen på er om vad ni tänker om folk och råkar kunna ta mig själv som exempel.
 
Det går aldrig att veta hela sanningen kring en människa. Ser ni mig på Ica kan det ha tagit mig två timmar att samla kraft och få ner andningen normalt för att kunna gå. Är jag på stan och shoppar vet ni inte att jag ligger hemma i två dagar efteråt, helt slut pga ansträngningen det tar. Låter jag glad i telefon så ÄR jag glad för jag mår bra av att prata med just dig, verkligen! Svarar jag däremot inte, när då orkar jag bara inte upprätthålla ett trevligt fejs i telefon.
 
Jag berättar också det här för att ge mig själv förståelse och acceptans för att det tar tid att komma på bana igen. Det finns ingen som har så höga krav på mig som mig själv och därför inbillar jag mig att omgivningen har det också. Därför är det här som en del i processen tror jag - att våga berätta hur jag mår så jag kan acceptera det själv.
 
Att komma ur det här medför att möta rädslor för just nu är i princip allt utanför min comfort zone.
 
Och är det något jag skiter på mig av rädsla för så är det att visa mig svag.
 
Kram
 
 
 

Vill vi verkligen ha det såhär? (Starka bilder förekommer)

Igår var jag (precis som alla andra dagar) in på Tyra Sjöstedts blogg. Tyra är en av "storbloggarna" får man väl ändå säga, men hon skiljer sig från dem ordentligt tack vare att hon är otroligt jordnära och ärlig och utnyttjar sin stora publik på ett bra sätt genom att nå ut med viktiga saker.
 
Inlägget hon skrev igår tänker jag kopiera rakt av och klistra in här nedan just för att hon uttryckligen föreslog det i sitt inlägg och för att jag verkligen fick upp ögonen för hur illa det är - det handlar om utrotningshotade djur. Jag fick mig verkligen en tankeställare och det tycker jag att även DU ska ta dig tid att få. Läs läs läs. Tyras eget inlägg hittar du HÄR.
 


Tyra Sjöstedt 2013-02-20:
 
"Jag tror många redan vet om hur starkt utrotningshotade flera arter i vår värld är, arter vi växt upp med och som vi tar för givet alltid ska finnas kvar. Dessvärre så är sanningen något helt annorlunda. Om 30 år så kommer inte bla a lejon, tigrar, elefanter, noshörningar och flodhästar inte finnas kvar på vår planet. Tänk att aldrig kunna visa en tiger för våra barn?

Jag har varit i kontakt med Tom Svensson som jobbar som fotograf och arbetar för att bevara våra fina djur. Idag finns det ca 1,2 miljoner olika djurarter på jordens yta, av dem utrotas 45 000 arter varje år.Kan ni förstå? Fyrtiofemtusen arter??? I Sverige finns det ca 63 000 tusen arter så på 1,5 år skulle sveriges alla djur vara utrotade om det hände här. Tänk hela Sverige utan djur…

Just nu arbetar Tom med antitjuvjakt på noshörningar i Syd Afrika tillsammans med ett antitjuvjakt team som heter Protrack (läs mer här om projektet här). En art som är väldigt hotad är noshörningen på grund av att en liten del tror att hornen kan bota sjukdomar. Det stämmer dock inte. Hornen består av keratin, samma material som vårt egna hår. Det betyder att noshörningarna dödas på fruktansvärda sätt- helt i onödan.

Jag vill sprida detta buskap, sen tänker ni kanske “vad kan vi göra då?”. Och det finns faktiskt en del konkreta saker som vi kan tänka på. Till exempel när vi reser. Låt er ALDRIG fotograferas med djur mot betalning. Oftast är te x de små apungarna tagna från sin mor och apungarna dödas direkt när de blir större och svåra att hantera. Folk vill fotas med en söt apunge, så därför dödas dom.Jag har själv fotats med en stackars apa i Thailand, men då helt utan vetskap om vad jag själv bidrog till. Därför vill jag sprida det här, för vi måste tänka på detta.

Ett annat tips är att inte köpa djurdelar utomlands. Gå inte på några djurshower, mata inte elefanterna och åk inte iväg på elefantsafari. Även hur kul det är med tigrar, så bör ni låta bli att fotas med tigrarna. När folk skriver “ah de har det så bra så det är lugnt”  så stämmer inte det. Även om de är tama så är dem endast tama med deras skötare, de är rovdjur och skulle aldrig ligga still med främmande människor om de inte var neddrogade. Dygnet runt.

Stöd gärna tex Nordens Ark eller WWF som nu har en kampanj mot illegaljakt. Informera dina vänner om vad som sker i världen.

Den här bilden är rätt skrämmande. är får man se hur många te x lejon det fanns för 50 år sedan. Då fanns det nästan en halv miljon lejon i världen. Idag finns det 20 000 lejon. Blir fan helt mörkrädd över att det här är fakta och inte något påhitt. Om några få år kommer alltså lejon kanske inte finnas längre. Visst är det hemskt?


I dagläget skjuter tjuvjägarna noshörningarna med bedövningspilar så det somnar och skär av hornen. De vaknar upp med halva ansikten, tror ingen kan föreställa sig den smärtan de måste genomlida. Vissa har en långsam och plågsam död framför sig då de förblöder. Noshörningens horn kan inte bota sjukdomar, precis lika lite som våra naglar kan bota sjukdomar.Det är självklart inte bara noshörningar som går förlorade i jakten, det är många djur.


2 elefanter har dödats för att någon ska ha snygga betar hemma… De dödas bara för betarna.

En djurshow. Inga värdiga liv för djuren.

Här har det varit gorilla-jakt…


…bara för att någon ska få en gorilla-hand till askkopp som säljs för några 100 kr….

Skulle vilja be alla som läser detta inlägg att sprida ut budskapet till så många som möjligt. Kan ni själva bloggar, kopiera allt det här och publicera på din blogg. Länka på facebook om du har det och berätta vidare. Det hjälper Tom och alla andra som jobbar med detta projekt att fortsätta kämpa för att djuren inte ska dö ut från vår planet. Och tänk på alla tips som jag skrev i texten, många bäckar små, och tillsammans kan vi faktiskt göra en förändring. Kram"

Ni kan läsa mer om detta och följa Toms arbete på: https://www.facebook.com/TomSvensson.conservationphotographer eller www.tomsvensson.se
 


En retreat på de norduppländska slätterna

Det pågår packning och lite sådant här hemma och jag håller fullkomligen på att pussa ihjäl mina fina pojkar här uppe. Jag tar flyget neråt södern efter lunch och ska spendera lite tid hemma i Uppland de närmast kommande 1-2 veckorna.
 
Jag är rätt slut. Trött och uttömd på energi, vilket kanske inte är så konstigt egentligen, så jag är sjukskriven några veckor och ska helt enkelt ta det lugnt.
 
Lite tid kommer jag att spendera där nere, och lite här uppe (annars kommer jag längta ihjäl mig efter Fredrik & Mozart!).
 
Bloggen kommer jag skriva i när jag får lust till det - när jag har något skojigt recept på gång eller kanske har virkat något fint. Det är sånt jag kommer att ägna mig åt.

Mina finkillar <3

Magen, del 8342012: Som i en handvändning

Ja nu är jag här med mitt mag-tjat igen. Men kanske kanske kanske kan det titta in nån läkare här en vacker dag och säga: "JOOO men du ska göra SÅHÄÄR för att må bra! Jag har LÖSNINGEN för just DIG din STACKARE! Nu ska ALLT bli BRAAA!".
 
Ehh det lär väl inte hända, men hålla en tumme eller två kan man ju alltid göra. *drömmer*
 
Alltså på förmiddagen idag hade jag en liten antydan till magkatarr och frukosten smakade inte överdrivet bra (OBS p.g.a. magen. Fredrik, äggen var exemplariskt stekta!) men eftersom jag skulle ha sånglektion bet jag ihop och det gick finfint. Lektionen gick bra och jag var positivt överraskad! Sen gick jag hem och åt lunch: köttfärssås från igår, med broccoli, sallad och keso. Inga konstigheter.
 
Men sen asså. 10 min efter lunchen: *Badaaaaaaaaaam!!!!* så hade jag en magvärk av sällan skådat slag. Då bara poff tjoff så var det ett rent helvete rent ut sagt. Tänkte att, äh, jag kan bita ihop det här med, har bara en lektion på eftermiddagen. Åkte till och med ut till Framnäs men kände efter halva vägen att det går bara inte. Så jag vände i princip i dörren och tog bussen tillbaka och åkte hem och la mig med två Omeprazol.
 
Det är det här som är det sämsta. Jag vet liksom inte när det tänker "slå till" eftersom jag inte ser några samband längre. Pust.
 
 
 
 
 

#hälsohets2013 - HÅLL TYST!

På Facebook haglar kroppsfixerade nyårslöften.
På Aftonbladet och Expressen består 50% av rubrikerna av hälsotips, viktnedgång, bilder på perfekta magar med måttans omkring.
I papperstidningarna likadant.

Kan vi inte bara lägga av? Jag skiter faktiskt i hur många kilo du lovar dig själv att du kommer gå ner under året. Jag skiter också i hur jag ska kunna gå ner "7 kilo på två veckor med nya pulverdieten".

Snacka om att hetsa. Det folk inte fattar är att de med sin egen hets även hetsar upp folk som inte är hetsade. Typ mig. Jag bryr verkligen om mig, min hälsa och hur jag mår och jag ska bli bättre på det, men inte sjutton tänker jag trycka upp i ansiktet på er hur himla braaaaa det går och hur många centimeter som försvinner (om det nu försvinner några!).

Tänk också vilken värld alla stackars barn som växer upp i denna hets upplever. De hör sina föräldrar som förfäras över vikt, mat och hälsa på ett OSUNT vis. Inte konstigt att barn redan i lågstadieåldern får dålig självkänsla - nej för de fattar av sina föräldrar att det är så det ska vara! Man ska vara orolig och hetsa över framförallt sin vikt hela tiden.

Kan inte folk bara börja agera och leva vettigt istället för att snacka? Skita i att hetsa både sig själva och andra. Skita i att hetsa MIG. Det är på tiden att barnen som växer upp nu för tiden får lära sig att vara nöjda med sig själva, lära sig att må bra, lära sig att leva SUNT. Och det lär de sig inte av vuxna som hetsar. Det lär de sig av vuxna som själva är nöjda och har ett sunt förhållningssätt till kroppar och mat.

Nu får det vara nog.

Bilden nedan är lånad av Lady Dahmer:
http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2013/january/en-bild-sager-mer-an-1000-ar-vikthets-halsohets.html


Att komma ifrån duktighetssyndromet

För några veckor sedan skrev jag om att Kjell Peder Johansson var gästlärare hos oss på Framnäs för att lära oss om Scenisk beredskap. Kort och gott ville han uppmärksamma oss och göra oss medvetna om vårt sceniska beteende och hur små pyttesaker kan påverka publikens uppfattning om oss. Samt hur enkelt det kan vara att skapa den bild av oss själva som vi vill förmedla. Jag vill redan här säga också att det som står nedan är mina egna tolkningar, uppfattningar och slutsatser om saker och ting. Alltså inget som är hugget i sten av Kjell, eller ens sagt ordagrant.
 
En sak vi pratade ganska mycket om med Kjell var det här duktighetssyndromet som förföljer hur många som helst av oss. Jag kände mig faktiskt ordentligt träffad av det han sa. Många av oss har alltid fått höra hur "duktiga" vi är när vi gör vissa saker - när vi lärt oss en ny sång på piano, när vi lärt oss den där extra svåra saken, när vi sjunger de där extra höga tonerna på kyrkans julkonsert. Det skapar fel form av behov. Det skapar ett behov av att vara just duktig. Att få höra att vi är duktiga. Det i sin tur gör att vi helt enkelt gör saker för folks skull mer än för vår egen utvecklings skull.
 
Varför det här kom upp under den där veckan var för att vi kom till en scenisk situation där en person behövde hitta en lösning till en scenisk svårighet/problem. Istället för att se det som ett problem behövde hen tänka om och till slut hittade hen en väldigt fin lösning på det hela. Men saken var den att det inte var duktigt alls. Det var ett professionellt sätt att lösa en situation för publikens bästa och för själva instrumentalistens bästa.
 
Det här sättet att tänka var nytt för mig - och ett befriande sådant. Det är så tråkigt att vara duktig hela tiden. Jag ledsnar på det och det skapar ett obehag att vara "duktig flicka" hela tiden. Det skapar stress, magkatarr också för den delen. Att vara professionell istället för duktig ger helt andra tankegångar och ett annat driv. Det känns finare och värdigare att stå på scenen och handla proffsigt.
 
Mycket finare än att stå på scenen och förmedla en duktighet.
 
Saken är faktiskt den att det hjälper mig i sången också att inte tänka duktigt. Min sånglärare säger ofta "gör det på ett obegåvat sätt". Det är skitläskigt, men det låter inte bajs eftersom begåvningen finns kvar i grunden. Jag tar bara bort de där trixen som jag tror gör mig duktig i min sång - och så låter det faktiskt bättre och känns mer naturligt.
 
 
 

Hemlängtan, matminnen och pannbiffar

Hur bra vi än har det här uppe osv osv osv osv och hur mycket jag än ville komma iväg osv osv osv osv så LÄNGTAR JAG HEM ibland.
 
Som nu när jag är sjuk. Shit, jag skulle kunna döda för att komma hem till Västland och bli ompysslad med Rabarber-grädd i favoritmuggarna i mammas kök (kanske en av världens godaste mamma-blåbärsbullar också...?), få lite hemkokt mannagrynsgröt med sylt hos mormor som när jag var liten, en tallrik ljummen löpskaka med jordgubbsröra hos farmor, eller en bit perfekt tiramisú hos pappa.

Nu handlade det där mest om ätliga saker, visst, men något som skapar minnen och upplevelser för livet är just smaker och lukter. Ofta här uppe lagar och gör jag saker som påminner mig om hemma. Det hjälper. Rätter som jag alltid fått hemma hos mamma, pappa, mormor, farmor... Och så känns det genast lite närmare.
 
Men det går inte att komma ifrån att de där 75 milen ibland känns väldigt väldigt långa och jag bara önskar att jag satt där hemma i de lantliga köken med den familj och släktingar jag längtar så efter att träffa...
 
...för mina pannbiffar smakar ju inte som mormors (även om jag tänker på morfar så fort jag skalar en potatis)
 

Läs detta!

Läs detta, det här är viktigt ska ni veta. Och som ganska många andra gånger när jag skrivit på det viset så är det LadyDahmer som har kloka tankar, liksom nu.

För er alla: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/august/nej-det-dar-kan-jag-inte.html


7 konstiga saker

* Jag är strukturerad som person men ganska oordningssam egentligen.

* Mitt rum är alltid svinstökigt och ändå säger folk "ditt rum är alltid så välstädat". Ehehe. Ni som säger det kan väl komma på besök oftare...? Turbostädning före besök är alltså min cup of tea.

* Jag hatar när saker inte blir som jag tänkt eller förväntat mig. Om det inte överträffar förväntningarna förstås, men då ska det mycket till.

* Trots att jag kallar vår katt för KF skulle ingen annan bli gladare än jag över att få en liten söt kattunge. Jag kan börja grina vid blotta tanken på kattungar.

* Jag älskar brödbakning för att det är som att se ett liv växa fram ungefär. Lite som att odla (vilket jag också älskar).

*
När jag sover själv ligger jag alltid i den "första hjälpen-position" man gör för att fria luftvägarna. På sida, ena benet uppdraget,  ena armen ut, huvudet lite bakåt.. osv..

* Jag blir sjukt irriterad på folk som låter "julen vara ända intill påska" men får nog tysta ner mig lite. Fann nämligen häromdagen en julstjärna hängandes bakom rullgardinen i mitt ena fönster. I MAJ. "Välkommen in i vi-som-tar-julsångtexterna-på-för-stort-allvar-klubben Matilda!"

Att få en personlighet

Det här med att ha en personlighet.

Alla människor har en personlighet, det är bara det att alla inte har hittat den eller accepterat den. Jag tror att många människor hattar runt och letar efter sin personlighet väldigt länge och vissa kanske aldrig hittar den - medan vissa hittar den ofattbart snabbt. Det krävs även en hel del utomstående faktorer för att den där rackarns personligheten ska krypa fram. Rätt människor, rätt miljö, rätt stimulans, rätt utmaningar.

Jag träffar väldigt, väldigt många människor i min vardag och i otroligt många olika sammanhang, vilket är något som jag är mycket glad över. Det gör att jag får lära mig en hel del om människor, på både gott och ont ska väl sägas. Ibland är det trevliga och ibland mindre trevliga erfarenheter (oftast trevliga). Ända sedan jag var en liten skit har jag främst träffat väldigt mycket äldre personer i och med att jag varit så mycket med mina mor- och farföräldrar och varit ute på galej med dom under hela min uppväxt. Det har gjort att jag kommit att tycka otroligt mycket om gamla människor. Tanter och farbröder, gummor och gubbar (ja, det är faktiskt skillnad på begreppen!).

Vad är det som är så jädrans charmigt med gamla människor då?

Jo, de, om några, har en personlighet. De har levt längre än vad jag som ung människa kan föreställa mig och har en livserfarenhet som är lika lång. De behöver ingenting bevisa och behöver inte hävda sig (förutom tanterna i kakbakning och syltkok då förstås) och de har en personlighet.

Inte bara gamla människor har personlighet förstås - men man kan vara säker på att alla gamlingar har en och det är därför jag tycker så mycket om dom.

För jag älskar personer som har en personlighet och lever ut den.


Olika hår, men samma talibaner (Lady Dahmer 2012-03-18)

Innan jag åker tänkte jag att ni skulle få något att tänka på. Allra helst eventuella manliga läsare.

Klicka på länken HÄR. Och fundera.



Bilden kommer härifrån.

Helande kraft - utan andar

Inte behöver man tro på en helig ande för att känna sig lite helad ibland heller. Eller helad vet jag inte, det var väl att ta i, men...

Musiken är för mig lite helig. I julas när jag satt en förmiddag och frös i Västlands kyrka och blev intervjuad av en kvinna från Arbetarbladet bad hon mig förklara vad musiken liksom innebär och betyder för mig. När jag var klar sa hon med ett skratt: "det där lät ju nästan lite religiöst!". Ja, kanske.

Igår var jag på konsert i Universitetsaulan - en TV-spelskonsert med bara TV-spelsmusik. Jag har aldrig spelat ett TV-spel i hela mitt liv (förutom GuitarHero, hallå!) men hade hört att musiken skulle vara bra. Dessutom fick vi fribiljetter från skolan. Och vilken konsert det blev då! Kungliga Akademiska Kapellet gjorde verkligen en fantastisk konsert och dirigent Stefan Karpe var som vanligt i sitt esse. Att titta på hur han konstnärligt leder sin orkester är ett underhållande skådespel i sig självt. Tusan vad avundsjuk jag blir på folk som spelar orkesterinstrument alltså. Och ännu mer på folk som leder orkestrar...

Nu ikväll har jag varit och sjungit med UAK efter en dag som var lite annat än bra, ärligt talat. Det finns ganska många sådana dagar nu, för att inte säga allt för mycket. Att sjunga tillsammans med dem är också en sådan sak som GER energi. Musicerandet blir på något sätt aldrig så levande och nära som mitt i en bra ensemble.

Bra meducin.

Med risk för att låta som en präst (men så är jag ju pastorsfru också)

På flyget hem till Uppland slog det mig: jag är tammetusan alltid på väg någonstans. Alltid. Det behöver inte betyda att jag inte kan slappna av där jag är för tillfället men det är sällan jag landar ordentligt. Den senaste veckan har jag farit mellan Stav, Uppsala, Åland, Luleå och Piteå. Nu ska jag hem. Fast jag ska ju inte hem. Jag ska till mormor och morfar i natt och åka hem i morgon bitti för att vara hemma några timmar och packa om väskan. Hämta lite rena underkläder och plocka fram konsertkläder för två dagar. Sen iväg och jobba. Därefter till stan, sova i stan, konsert i stan, sen hem. Packa om. Dagen därpå tillbaka till stan.

 

Hysteriskt? Ja.

 

MEN det är ju inte bara rent fysiskt som jag är på väg någonstans utan även i tanken. Så är det för dig också. Eller hur?

 

På sätt och vis skulle man kunna säga att jag lever livet. Jag flänger runt - vilket jag ju gillar – (sitta still = big no no). Jag jobbar med något jag tycker är väldigt roligt vilket inte heller är alla förunnat, allra helst inte när man är 18 år. Dock tar det slut på juldagen men det passar mig: ett 1,5 års-projekt och sedan gå vidare. Jag går sista året på gymnasiet och ska leva loppan i vår. Jag har världens bästa vänner, en stor familj som tycker om mig och en pojkvän jag älskar mest av allt.

 

Det är synd bara att ett ord på tre bokstäver saknas i min vokabulär och hindrar mig från att faktiskt njuta mer av det jag har. N E J stavas det tror jag.

 

- Gaaah, jag har inget liv. Jag hinner inte med mig själv! Utbrast jag en dag på en av mina instrumentallektioner.

- Det är precis det du har. Du har ju för mycket liv!


Det var klokt sagt.


Bara man skrapar lite på ytan

Som vissa av er vet så befinner jag mig i Piteå! Tyvärr åker jag hem ikväll men har haft tokmysiga dagar här uppe.

Just nu är Fredrik i skolan och jag tragglar med en religionsuppgift som ska in på måndag. Dock är det faktiskt riktigt intressant. Vi gör en "examinerande" uppgift på avsnittet Islam och det är allt lite spännande att få förståelse för den religion i världen som får utstå så mycket skit. I vissa fall förtjänar den det, men vilken religion har inte inriktningar och synsätt som resten av religionen inte håller med om? Ja precis. Förmodligen ingen. Det är spännande att få förståelse för, och kanske ändra uppfattning om, saker som förut sett ut att vara helt omöjliga att förstå sig på.

Det finns så himla mycket att säga om religion, och mycket att inte säga.

Förståelse är spännande. Och viktigt.

Att vända det negativa.

Vaknade i morse, skräckslagen, övertygad om att jag försovit mig två timmar. Rafsade fram mobilen och kollade klockan. En timme kvar. Skönt? Ja i vanliga fall men med den dagen som väntade skulle hjäran såklart jävlas och börja tänka över allt som skulle kommas ihåg.

Checklistan idag bestod av ganska tunga grejer som jag kände mig lite för dåligt förberedd på för att vara helt trygg med (jag anser mig dock aldrig 100 % tillräckligt förberedd).

Men vid närmare eftertanke så:
* Nämen kristendomsprovet kunde ju inte gå så dåligt. Nej, jag har ju koll på det där. Arvsynd, Jesus, sakrament. Gud. Yes.
* Sångaudition till Footloose kunde ju inte gå så illa som dansaudition (HA! Som om det vore en tröst.. Skulle jag sjunga som en hes häxa skulle jag ändå sjunga bättre än vad jag dansade). Dessutom var det ju nu det var min tur att glänsa, det skulle gå bra (om jag inte tappade texten eller nåt annat fånigt).
* Den argumenterande artikeln var svår som satan men skulle ju bara vara en halv A4. Kort och koncist. Och sen var det dags för UAK-övning. En av veckans stående höjdpunkter.

Det kunde faktiskt inte bli en dålig dag ändå. Det blev det inte heller. Och allt blev lyckat och bra. Jag är bra! Jag behöver påminna mig själv om det ibland.

/Matilda. (Som gillar att använda parenteser i det här inlägget)

Lugna'se kvinna!

Har alla människor en s k livsuppgift? Isåfall måste min vara att vara effektiv. Att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.

Det är min ständiga tanke i alla lägen: Hur ska jag göra detta så fort och effektivt (och bra) som möjligt?

Jag är en motsägelsefull brud. Kolla bara på dessa typiska egenskaper som jag har:
- impulsiv (gällande det mesta)
- kontrollerande (gällande situationer och tidpunkter)
- effektiv
- tidskrävande
- högpresterande
- småslö
- multitaskande
- lite disträ

De tar ut varandra. Jag borde stanna på noll.

Hur kom jag då in på det här? Jo, jag satt nämligen nyss och försökte traggla med Viktor Rydbergs bok Singoalla som vi läser i Svenska B just nu. Den ska vara färdigläst på måndag och jag har läst 70 av 220 sidor. Jag tycker om att läsa MEN det är bara det att den här boken är skriven på träig, gammaldags svenska som t a r  t i d  a t t  l ä s a.

Som på kommando började min hjärna för en stund sedan funndera över: "humm, det här tar ju en förbaskad tid. Undrar vad jag ska göra. Läsa boken slarvigare? Snabba upp Matildas lilla hjärna? Kolla om det finns en filmatisering av boken att titta på istället?" Rätt var det var så kom jag på mig själv med att ha läst 5 sidor utan att veta vad det stod. Bra jobbat. Ett dåligt sätt att effektivisera.

Det goda i att vara effektiv är att jag hinner göra väldigt mycket saker och upplever ganska mycket får jag väl lov att säga ändå. Det gäller bara att veta hur man ska utnyttja sin effektivitet för jag skulle aldrig, över min döda kropp, göra något halvdant eller lämna ifrån mig någonting som var dåligt.

Jag är en timesaver. Vilken är din "livsuppgift"?




Tidigare inlägg