Bonnbönan

Idag är ingen vanlig da' tralalallalalalalalaaaaa!

 

...för idag kommer min älskling/fästman/bättre hälft/gosegris/levnadskamrat/bästa kompis/love of my life/osv osv osv HEM FÖR SOMMAREN!

 

TJOHO!!!

 

Ni kan nog gissa hur lycklig jag är över att få hem honom efter några veckor själv här nere i södern.

 

Det var lite halabaloo på Annas 40-årsdag vet ni att jag skrev, men det var ju såklart inte så allvarligt som jag fick det att låta. Inte alls allvarligt faktiskt. Jag var helt enkelt lite orolig för mina små djur betedde sig inte riktigt som vanligt. Grisar som varit innegrisar och blir utflyttade i det gröna kan få brist på vitamin E och ett spårämne som heter Selen. Det får dem helt enkelt för att som innegrisar äter de endast fullfoder och får i sig alla viktiga ämnen. När de går ute blir det lite annat, för då käkar de det som finns i marken och får komplettering i form av kornkross och vitaminkoncentrat. Eftersom marken här är just E- och selenfattig så är det lätt hänt att de får brist. Jag menar, när de kommer ut i det gröna är det rena rama happeningen att käka rötter osv och då är det där nyttiga fodret inte lika intressant.

Grisarna fick alltså antydan till att ha brist på de här ämnena i helgen och då gäller det att få i dem vitamintillskott så fort som möjligt innan de blir svaga. Det som händer är att bakbenen och ryggen blir svaga. Det är såklart alltid oroligt när ens djur inte beter sig som vanligt men tursamt nog handlade det inte om sjukdom utan om något så simpelt som vitaminbrist.

 

Men nu jädrans är det fullt ös i hagen alltså! Herregud vilka piggisar jag har. Det är så härligt med djur. Det är verkligen bästa medicinen att få arbeta fysiskt och ha ett gäng knorrisar att pyssla om.

 

Aa typ sÅ praetar ja nulå efter en måanad hemma i noooordupplan'. Shit en sån dialÄkt vi har. Haha. Vi garvade åt det rejält förra helgen när Fredriks syster, mamma och hennes sambo var och hälsade på grisarna och var och fikade hos mormor och morfar. Vad vi än pratade om så hörde vi hur jädrans bonnigt det lät när vi berättade det för dem. "Aa å ja ville jö ha ett silverigt gökur som ja' hitta därute ni vet på Ooove Janssons utanför Gääävle". "Å ni vet när ja skulle harva åt farfar så pang bom så hade ja vänt på Än lyktstolpÄ. KAN ni förstå!". Ja gud alltså hur vi BRÄKER. Sväljer alla L och lägger A:na lååångt ner i halsen.

 

Men det var ju inte det jag skulle säga. Jag skulle ju visa mina fantastiska loppisfynd som jag är mäkta stolt över kan jag säga! Shittan gittan vad jag är stolt.

 

* Resväska a'la Stig Helmer: 50 kr

* Hemvävd stor linneduk (Ihopvikt 100 gånger på bilden): 50 kr

* 5 rullar sprillans nya Duros Gammelsvenska tapeter. Helt intakta förpackningar. Inte ens kantstötta: 80 kr för hela kalaset.

* 1 rulle tapet: 10 kr

* 1 blommig duk med spetskant: 10 kr

* Emaljerade fat + mugg: 120 kr

 

OKEJDÅ det blev 320. Miss i räkningen. Jag som trodde jag klarat mig under 300-ingen men icke sa nicke. I alla fall så är jag nog mest nöjd med mina kära gammelsvenska tapeter. Tänk att få flytta in i det där fantastiska huset om några år och få tapetsera ett rum med de där gammelröda, otroligt vackra tapeterna. Gu, jag får gåshud ba' ja tänker på't.

 

Ja alltså vilken helg. Massor av aktiviteter. Mysiga sådana!

 

Jag har fyndat massa fantastiska saker på loppis i Norrskedika. Igår gick jag hem med finfina saker efter 1,5 timmes rundvandring kring bakluckorna i snålblåsten. Plånboken blev inte ens 300 kronor fattigare trots att jag hade en full resväska plus en kasse med mig hem (med enbart nödvändiga saker. Inget hafs-krafs). Det kallar jag kap. Imorrn kan ni till och med få se vad jag införskaffade för prylar om ni är snälla! DOCK köpte jag inte det största kapet vilket även resulterade i att jag nästan grinade när vi skulle åka hem. På en annan loppis-/vintageaffär hittade jag nämligen min brudklänning. Ja gud alltså vad jag vill gifta mig i den klänningen. 500 spänn. Och jag köpte den inte. *dunkar huvudet hårt i väggen 1000 gånger*

När jag hade släppt klänningen för en sekund så blev det byfest i Snatra. Byfest/Jaktlagsfest är ett skitbra påfund. Snacka om avslappnat och roligt bondeparty. Långbord på logen (i en lada, för er som inte förstår bonnska), grillat vildsvin skjutet alldeles runt hörnet osv osv. Självklart var det lövat och pyntat med julgransbelysningar som var upphängda i potatislådorna som var staplade runtom. Vi träffades kl 16 då grillen tändes. Halv tolv stängde vi igen kalaset. Då var vi 10 som var kvar sist alldeles nöjda.

 

Idag har festligheterna bara fortsatt. 3 anledningar att fira:

 

- Mors dag, och eftersom min mamma är en helt fantastisk människa är hon värd det bästa i världen. Men det kan jag förstås inte ge henne förrän jag är rik och berömd. Tyvärr. Men hon får min kärlek <3

 

- Faster fyllde 40 år! Festligheter dagen lång! Det hela kryddades även med en stor dos action. Mer om det imorgon.

 

- SIST MEN INTE MINST: Fredrik och jag har vår tvåårsdag idag. Hela två år har vi hängt ihop och ännu är jag sådär alldeles kärleksfnissig och pirrig när jag är med honom. Det är så konstigt med oss för vi är som ett gammalt gift pensionärspar som firat guldbröllop, men samtidigt härligt nykära. Min härliga prins! Fredrik är den jag en dag kommer fira guldbröllop med, det vet jag. <3

 

Nu ska jag sova som en sten innan jag far iväg till mina knorrdjur som fått selensprutor idag. Marken i norduppland är selenfattig och då blir grisarna svaga i bakbenen. Inte kul, men nu är det åtgärdat!

 

Dagens lärdom: En ska vara tung, bastant och ha korta ben, då är det lätt att springa ifrån stöddiga typer. Med andra ord ska en vara som en gris alltså. (Eller som mig.)

Min "härligt" svullna arm efter att ha badat bland brännässlorna i grishagen idag. 

 

 

I morse vaknade jag utan att känna mig febrig i kroppen, hurra! Snorig, hostig osv. men minsann inte febrig. Jag fick hjälp med pigsen på morgonen för att få vila ut lite mer av det onda men har nyss kommit hem från farmen, efter att på eftermiddagen tigg till mig lite fika, fixat med grisarna och överlämnat en full IKEA-kasse med böcker till min(a) bokslukande kusin(er).

 

Mamma och jag rensade vårt bibliotek igår. Jag satt på golvet och sorterade böcker i: ställa upp igen - magasinera - låna ut - ge bort - lämna tillbaka - högar. Det tog sin tid men nu är det gjort. Jag sorterade ut en hel mängd med chic lit till Klara som hon kan njuta av i sommar. Arvid fick en hög hockeyböcker och Axel ett par rejäla handböcker från Gröngölingarna som förgyllde många av mina sommarlovsdagar när jag gick i låg- och mellanstadiet. Han har redan börjat planera hur han ska sätta ihop sitt egengjorda metspö, agna med ost och fiska upp abborrar att helgrilla över öppen eld. Självklart skulle jag få provsmaka, hehe.

 

När jag satt och gick igenom alla härliga böcker jag lämnade iväg till Klara fick jag lust att lusläsa igenom varenda en igen för jag kommer ihåg hur fantastiska jag tyckte de var när jag var 10-15 ungefär. Jag slukade allt som kom i min väg och på somrarna gick det alltid 10-20 böcker beroende på vädret. Jag fick en sån där liten nykärlek till att läsa när jag satt där och sorterade, för nu har det gått en halv evighet sen jag läste en bok. Senaste två årens avkoppling har dels inte existerat, dels har det där bokläsandet inte varit möjligt med min avsaknad av koncentrationsförmåga på sistone.

Nu känner jag att det är dags att hugga tag i någon av böckerna uppe i hyllan. Jag älskar att läsa om böcker jag tycker är fantastiska för jag upptäcker alltid nya saker, så det kan hända att jag börjar med nåt sånt. Da Vincikoden skulle sitta som en smäck tror jag rentav.

I morse vaknade jag och var helt totalt däckad. Dyngförkyld. Hes och snorig och varm. Cyklade iväg till grisarna och gjorde morgonrutinen med tunga ben och bultande huvud. Grisarna gjorde mig glad som vanligt men redan på förmiddagen var jag sjukt ledsen över att jag insåg att min kväll med Fredrik skulle gå åt skogen. Han är i Uppsala ikväll och jag skulle dit och träffa honom eftersom han åker till Nederländerna imorrn bitti. Men det känns inte helt snällt att åka och smitta ner honom som ska sjunga i en vecka på turné. Blä. Jag som längtat (längtar) så.

 

Det är nåt alldeles otroligt hur ynklig en kan bli av en vanlig förkylning. Jag har legat i soffan exakt HELA dagen och Abbe fick ta kvällsfixet med grisarna, men det ska banne mig inte bli långdraget det här. Det väntar både jaktfest och födelsedagsfirande i helgen och då måste jag vara frisk!

 

Nä nu vill jag att det ska bli sommar på riktigt och att alla andra ska bli lediga. Jag ser fram emot en riktig bullerby-sommar med kärlek, grisar, släkt, vänner, hårda sommarfötter, valkiga händer, brunbränd näsa, sommarkalas och annat mys. Och en stark kropp.

 

Några bilder från gårdagens grispyssel

 

 

Medan Jakob mest tyckte "dah, vad håller ni på mä?"

Idag är det dubbelfödelsedag - lillebror Tim fyller 1 år och morfar har samlat ihop 72 år. Grattis!

 

Vi firade lill-timpen redan i söndags så här kommer ett gäng bilder från firandet som ett extra grattis på födelsedagen!

 

Hela förmiddagen kändes det som om jag skulle förlösa nånting på eftermiddagen. Föda barn eller så.

 

Sen hämtade vi dem.

 

Och nu är de anlända, och det känns så fantastiskt underbart. Jag har legat i hagen lääänge och bara tittat på de små liven. Tittat, skrattat och lett åt tokigheterna de har för sig. Tagit några kort och låtit dem bekanta sig med mig.

 

Om jag är förälskad? JA!

 

 

Igår var vi många som postade en länk på Facebook som ledde till en lista på 33 anledningar till att feminism behövs. Facebook plockade bort den (och genast har vi en 34:e anledning). Kanske tog de bort den för att de själva kritiserades i listan som är en viktig ögonöppnare för alla som tror att Sverige är ett jämställt land och att feminismen finns för att "skapa problem som inte finns". Jag gör ett försök att posta listan härigenom istället så får vi se om det fungerar och skapar härmed en ny kategori i bloggen: Feminism, genus och normkritik.

 

Det finns feminister och det finns idioter - för ja, de som fortfarande tycker att kvinnor bör förtryckas och inte vara likvärdiga männen, de är faktiskt idioter. Feminism handlar inte om manshatande eller mansförtryck för att "ge igen" eller något sådant dumt. Det handlar om att kvinnor och män ska leva på lika villkor utan att könet sitter i vägen och hindrar oss både från att tjäna lika mycket pengar, få ha på oss vilka kläder vi vill osv osv. Det handlar om att slippa begränsas på grund av könet - oavsett om man är kvinna eller man, skulle vi kunna säga kortfattat. 

 

Hur som helst: läs de 33 anledningarna nedan. Bilderna är rakt av plockade från https://trettiotreanledningar.squarespace.com

Usch idag har jag haft tendenser till ett litet bakslag. Det är inte kul när jag faktiskt mått himla bra den senaste veckan. Men så kom det. En natt när jag låg och skruvade mig som rena rama korkskruven på pricken HELA natten och drömde den ena sjuka drömmen efter den andra. Drömmarna gav obehagskänslor som satt i hela dagen. Uäh. Och när sömnen blir otillräcklig känner jag det direkt - det blir minsann inte bra. Andningssvårigheter, obehag, trötthet, osv osv. Dessutom får jag enormt kort stubin.

 

Nåt som jag är så otroligt tacksam och stolt över är att jag har en så stor släkt. Den är inte bara stor utan den är fantastisk och jag känner mig som en spindel mitt i ett nät av otroliga släktingar. Hela släkten känns som en stor, nära familj åt alla håll och kanter och äter jag lunch hos några, kan jag senare hänga med några andra, för att senare fika i det tredje hushållet. Dagar som idag är det fantastiskt att ha alla dessa människor att vara med och luta sig emot.

 

Vid högtider, födelsedagar, föreställningar (och alla andra gånger det finns chans att fira) samlar vi ihop oss och umgås. Umgås högt och ljudligt och trivsamt. Det är högt till tak, massor av skratt och vi alla tycker verkligen om varandra så djupt in i hjärtat. Det känns. Å andra sidan krävs det inte så mycket heller för att vi ska samla ihop oss. Det blir spontana fikastunder, "tjenahejsan vi kommer över om en kvart", barnvaktande åt varandra, middagar, hjälp med allt möjligt.. Jag har alltid varit mycket hos alla släktingar och hos mormor och farmor hittar jag lika bra i skåpen som de själva, haha.

 

Det bästa min mamma och pappa gjort i mitt liv var att inte skicka in mig på dagis. Istället var jag hos famor & farfar, och mormor & morfar när mammsen och pappsen var på sina jobb. Allt jag lärde mig hos dem på deras gårdar har inget dagis eller förskola i världen kunnat ge mig (utan att säga något ont om dagis/förskolor). Och det sociala fick jag ändå. Öppna förskolan, kyrkans barntimmar, ja allt sånt där. Tack mamma och pappa!

När jag är hemma i Uppland känner jag mig aldrig ensam. Visserligen känner jag mig aldrig ensam tack vare att jag har min fina Fredrik, men när jag är långt ifrån den härliga storfamiljen är det nåt som fattas i kroppen. TACK OCH LOV har både jag och Fredrik våra närmsta i Uppland inte allt för långt ifrån varandra, så jag gissar att valet av landsdel när vi ska stadga oss ordentligt i framtiden inte blir så svårt att göra eftersom vi båda är rejält familjekära (och dessutom familjekära i varandras familjer).

 

 

Fredag ja, jag har ju egentligen fredag hela veckan nu för tiden. Det är helt sjukt hur dagvill en kan bli av att vara sjukskriven alltså. Ingen koll alls. Rätt vad det är så är hela ens omgivning ledig och då kommer en på att "jaha, hehe visst ja, helg nu ja!"

 

"Lillkusin" Ellen har varit här idag när föräldrarna och storesyrran jobbade och gud så vi har donat. Pysslat en massa, lagat lunch, spelat uteplockepinn, fixat trädgårdslandet, bakat sockerkaka...osv. Hur mysigt som helst!

 

Nu kom jag precis hem från farmen där jag varit med pappa för att plöja åt farfar, men vi kom inte så långt. Det blev lite rumphugget alltihop när det visade sig att plogen inte alls fungerade som vi tyckte att den borde. Så nu är det service som gäller och sen kan jag brumma vidare i veckan (när jag nu fått allt grisfix i ordning då).

 

För övrigt mår jag himla bra av att vara hemma i Uppland och bonna mig. Det är SÅ skönt att få gå i arbetsbyxor, t-shirt och fula skor med håret i en slarvtofs och bara fixa. Just nu är jag verkligen så väldigt mycket JAG som jag kan bli tror jag. Ja. Så är det. Jag tar traktorn och åker iväg och fikar, ordnar för grisarnas ankomst, vårbrukar åt farfar, grejar lite i trädgården hos mamma, pysslar lite, syr lite.

 

Jag kan lätt säga att om det inte vore så jädrans svårt att leva på bondeyrket skulle jag inte tveka att välja det som yrke. Det skulle ju vara helt guldigt.

Det var en himla vacker begravning i torsdags. Jobbig nåt så alldeles, men ändå så fin, hjärtlig och värdig. Hela stora släkten var där och det var som om Birgithas värme värmde oss alla som var där och tog farväl av henne. Alla, både närmast sörjande och vi släktingar "lite längre bort", känner det ofattbart att hon är borta. Hon har verkligen gjort avtryck i hjärtat på oss alla och ingen kommer att glömma hennes klingande skratt. Det var en på minnesstunden efteråt som sa ungefär såhär: är det något vi ska ta med oss som lärdom efter Birgitha och bära med oss är att en aldrig ska ge upp. Och det är så sant som det är sagt.

 

Trots att det var av sämsta tänkbara anledning vi alla sågs så var det ändå så fint att träffa hela släkten. Dels att få vara ett par dagar i trygga Robertsfors och bara få ro i kroppen och dels att träffa folk en inte har sett på 5-6 år. Det bästa av allt är att hela stora släkten är som en enda brokig skara av fantastiska människor där det är lätt att känna att en passar in och trivs. Jag är så tacksam över att vara del av en så härlig släkt däruppe i norr!

 

Nu är farfar och jag snart hemma i Uppland, vi har väl en 15 mil kvar men det känns liksom som en piss i mississippi med tanke på att vi redan avverkat kring 50 mil idag. På vägen har vi stannat och träffat ännu lite mer härlig släkt och dessutom hämtat upp världens charmigaste veterantraktor som vi haft på släp sen Ö-vik.

 

I helgen och veckan är det bara att börja stängsla för grisarna och dessutom ska farfars vårbruk påbörjas. Skit under naglarna, valkar i händerna, olja och jord på kläderna och kanske ett par stickor i fingrarna väntar. Och det bästa av allt: diesellukten som sätter sig i håret efter en dag på traktorn.

Nedan är det bara bilder på må-bra-stunder från Norrland, perfekta för att samla den energi jag behöver få. Grillstugemys på Herrgårdsfäboda, och min nya förälskelse: labradoren Bruno. Dessutom lite kalvmys från igår morse.

Förra helgen var det musikal i Uppsala och massor av vänner var ju med och spelade. TRO mig att jag hade längtat oerhört efter att få se dem alla och sett fram emot att träffa gamla lärare samt komma tillbaka till härliga Reginateatern.

 

Jag och Fredrik åkte ner och vi gick på premiären på söndagen och sedan var det meningen att jag skulle gå och se det andra "laget" under veckan som kom. Det hände inte.

 

Det hände någonting väldigt väldigt skumt i mitt psyke som jag själv inte förstod mig på just då. Just när vi var där på premiären var självklart allting jättespännande och härligt och kul. Kärleksfullt med vänner och återseenden. Jag visste också självklart att jag skulle vara oerhört trött efteråt, för det är så det funkar med mig just nu. 3 timmar av superintensiv koncentration och social förmåga är liksom som att bestiga ett berg i energinivå för mig och det har jag lärt mig att inte bli förvånad över längre.

 

MEN.

 

Efteråt kom ångesten. Paniken. Känslor i kroppen som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte kunde lokalisera för fem öre - förrän när hela musikalcirkusen var över en vecka senare och jag inte hade varit och sett den andra föreställningen. När jag kände det där dåliga samvetet över de vänner jag inte sett i sina roller.

 

Det pågick kamp i min kropp och mitt huvud. Det var uppenbart en pärs att komma tillbaka till teatern och känna sig som ett vrak. Allt som jag förknippar med det stället som kommer upp så fort jag kliver in i foajén - lukter, känslor, människor, upplevelser - gick inte ihop med hur jag mådde. Det blev en krock utan dess like och det var hemskt.

 

När jag tänker efter är det så ganska ofta nu: att komma tillbaka till ställen där jag varit som mest på topp, och då vara helt jäkla apslut, tom och för tillfället oförmögen att göra det som jag en gång gjorde, blir liksom som ett misslyckande. Och jag VET ju innerst inne att det inte är ett misslyckande. Jag vet vet vet vet vet att det är med rätta jag är svag nu. Men ÄNDÅ dyker de där tankarna upp och är det NÅT som ger ångest så är det skam och skuldkänslor. Jag vet att jag måste lära mig att inte lyssna på de där onödiga tankarna för att orka komma tillbaka till mitt starka jag, men jag vill bara skrika rakt ut för att det är så himla svårt.

 

Vad är det som hindrar er i er vardag?