Idag smygstartar jag mitt nya jobb som kyrkomusiker i Tolfta församling med ett dop i sommarvärmen. Nästa söndag drar jobbet igång på riktigt och då är det heltid som gäller hela sommaren, fram till mitten av hösten. Nu börjar det kännas på riktigt och jag är peppad att dra igång. Pianofingrarna börjar vänja sig igen efter att ha fått vila lite för länge och det känns kul att börja arbeta i en församling där musiken är en väldigt viktig och stor del.
Snart bär det iväg i en luftig långklänning - det enda som funkar i den här värmen - och på eftermiddagen kommer jag att njuta när jag får skita ner mig igen i växthuset när tomatplantorna ska grävas ner, och hos grisarna. Det bästa av två världar, precis som jag vill ha det.
Att åka till Italien i maj och sjunga, dricka finkaffe och sippa vitt vin med en stickning i händerna
Jag har ju glömt att berätta! Jag ska åka till Sardinien i vår! Ja det är helt sant. Musikhögskolans kammarkör är det som åker - hela första veckan i maj. Det ska bli heeelt underbart.
Som ni kanske vet älskar jag ju Italien helt otroligt mycket och jag behöver väl knappt säga att det kommer bli underbart att få åka dit med kören som består av en bunt supertrevliga människor. En vecka med konserter, medelhavs-vår-värme, god mat, gudomligt kaffe. MUMS! Oj oj oj vad jag ska njuta. Sitta där och njuta av gott sällskap och gelato på något litet torgcafé och kanske plocka fram en liten stickning. Gissar att vi kommer få sjunga på en del häftiga ställen också - sydeuropa kryllar ju av fina kyrkor.
Blandade bilder från Pinterest. Klicka i rutan i menyn till vänster för att komma till min Pinterest-sida.
Ja tror ni kungen kom igår eller? NÄ just det. Falsk marknadsföring kallade vi det när vi satt backstage och i ren bitterhet kom på kungens nya nick: Carl Gustav Knugén. Vi sjöng i alla fall himla snyggt tror jag, trots att kungen inte ville komma. Ja ja.
Det är alltid spännande att vara på resande fot med Kammarkör'n och en får vara beredd på det mesta. Det blir liksom aldrig riktigt som vi trott, men vi har alltid så jäkla roligt och skrattar oss igenom det mesta.
Saker som igår inte blev riktigt som vi tänkt:
1. Kungen kom inte. Ultimata besvikelsen.
2. Det var stopp i ALLA toaletterna. Men det löste sig (haha).
3. Vi alla hann bli sådär härligt dödshungriga och desperata innan våra "matiga mackor" kom upp till det ljudisolerade konferensrummet vi var tilldelade en trappa ovanför bankettsalen. Ett tag tänkte vi beställa pizza med hemkörning bara för att få se ett pizzabud balansera 30 pizzor genom bankettsalen och kanske fråga någon viktig människa: "ursäkta, var ligger konferensrum 2?"
4. Det ljudisolerade rummet ja, där det egentligen inte fanns plats för oss 30.
5. Den tid vi trodde vi skulle vara hemma i Piteå igen var egentligen den tid vi sjöng sista sången i Luleå.
Ändå blev det en himla trevlig kväll och det kan ha berott lite på att vi alla visste att i bussen hem var det förberett för Bistro "El primo bass" med öl, vin och snacks. Det ledde till efterhäng hemma hos mig och Fredrik och ett efterhäng som hette duga dessutom. Klockan ett i natt satte jag in en plåt scones i ugnen och klockan tre gick de sista fnittriga gästerna hem med te och scones i magen. Fin kväll!
Idag är vi två socialbakiszombies som ser fram emot att gräva ner oss i soffan framför första mellodeltävlingen.
På dagens agenda står framträdande med Kammarkören under ledning av vice dirigent David Wahlén. Vi ska till Luleå på någon form av invigning och på gästlistan står KUNGEN och massa andra fancy personer.
Som nån annan bonnläpp så övar jag förstås på hur jag ska se ut när jag ska sjunga för självaste Konungen Af Svea Rike.
Tillåt mig öva på er.
Jag kan ju alltid vara sådär vän och försöka se söt ut. Funkar ju.
Eller kärleksfull, gamla gubbar brukar ju gilla unga tjejer som trutar med läpparna !!!!?!?!?
Påträngande och översocial är jag rätt bra på också: TJENAHEJSAN!
Jag menar, jag kan ju inte se ut som att jag är nervös.
Men jag kommer säkert se ut typ såhär.
Mest troligt snarare såhär eftersom jag har en tendens att se ut så när jag sjunger:
Nej förresten, SÅHÄR kommer det se ut, vi ska ju för bövelen sjunga Amazing Grace:
Den här veckan har varit en sån där vecka när jag måste tänka mig för så att jag inte trillar tillbaka i gamla spår igen. Snart är det ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression och jäklar vad jag har gjort framsteg under den här tiden. Från botten och 9 månader helt utan musik, till att leva ett normalt liv igen där jag hittat en balans där jag har precis så mycket (lite?) musik i mitt liv som behövs för att jag ska må bra.
Men så kommer de här veckorna när det kör ihop sig. Nu i veckan har det varit helt vansinnigt med långa dagar, mycket kaos och mycket praktiska problem. Och ja, jag älskar ju det där fixet. Bökandet. Stökandet. Organiserandet. MEN det är också det som kan få mig att trilla över kanten om det blir för mycket av det. Tack och lov har jag ändå klarat att lyssna någorlunda på kroppen och hållit mig på banan, även om det krävdes att jag fick stanna hemma från ett kvällsrep i sista sekunden. Jag hade ett dåligt samvete som hette duga men jisses vad jag behövde de där två timmarna att sova i soffan innan vi resten av kvällen band tärnkransar här hemma.
Luciaveckan är ändå något särskilt. Jag var luciaansvarig för Kammarkören i år, för eftersom jag ännu inte har ett jobb att gå till såg jag det som lite av ett jobb. Mycket kaos, mycket kul och mycket mys. I onsdags hade jag alla körens damer här hemma och drack te och band kransar, hur mysigt som helst. Folk kom och gick i kranspysslet och killarna som inte ägde strykjärn droppade in för varv och strök sina lusselinnen inför torsdagskonserten.
Nu är jag socialbakis som bara den. Efter veckans alla rep och fix, torsdagens kvällskonsert med efterföljande mingel och gårdagens förmiddagskonsert samt födelsedagsfest på kvällen är det med största tillfredsställelse jag lägger upp fötterna idag. Tidigare idag gjorde vi ett städ-ryck här hemma men efter det tillåter vi oss att vara precis hur slöa vi vill. Jag sitter och dricker kaffe, har ätit nån bit rocky road för mycket, lyssnar på poddar och stickar. Fredrik spelar dator så tangenterna och datormusen glöder.
Konserten igår, som var Musikhögskolan i Piteås julkonsert, sändes live på nätet men finns också att kika på i efterhand. Kolla får ni se! http://digitallive.eu/program/julkonsert-2013/
Nä det blev inget trolldegande igår så degen vilar vidare i kylen än så länge. Istället stickade jag mig ett svart pannband i ett tjockt blandgarn av ull och akryl. Svart och ihopsnurrat i turban-stuk. Najs som tusan. En dag när det inte regnar och är mörkt som i graven (=dåligt fotoljus) ska jag fota och visa er!
Idag blir det inte heller något trolligt bakande för nu bär det iväg på sångframträdande med Kammarkören. Vi ska fara till Lule och sjunga för Centek på någon form av evenemang (efter en titt på deras hemsida kan det tänkas vara någon form av firande att de startade för 30 år sedan. Hm.). Hur som helst ska vi sjunga finmusik och äta mingeltallrik innan det bär av hemåt igen.
Hej från mig med en kaffekopp i handen för att bota den obligatoriska tröttheten som infinner sig vid dagar av spöregn och åter spöregn.
Vi är vansinnigt sega här hemma idag. Men inte Mozart såklart, han är ute på äventyr som vanligt medan vi är inne och slö-hänger. Dricker kaffe, Fredrik spelar Xbox, jag surfar runt, lyssnar på veckans repertoar och annat mys.
Om ett par timmar är det dags för rep med Piteå Vokalensemble - vi har konsert på onsdag! Onsdag den 9:e alltså, i Hortlax kyrka kl. 19. Välkomna!
Efter repet blir det knytismiddag hos några vänner, och under tiden jag är i duschen kan ni ju alltid lyssna lite på ett smakprov av vad vi kommer sjunga på onsdag:
Tittar in genom ett nyckelhål på mitt gamla musikliv.
Sen vi kom upp till Piteå har jag faktiskt varit på två stycken körrepetitioner. Förra veckan ett med Piteå Vokalensemble och idag med Musikhögskolans Kammarkör.
Och SÅ KUL DET ÄR!
Ja, det är det verkligen. Det är mer än 9 månader sedan jag blev sjukskriven och sedan dess har jag bara sjungit på ett bröllop och ett dop, och övat inför dessa kanske en timme. Sammanlagt. Mer än så har jag inte sjungit (förutom i traktorn, med lurarna på högsta volym och allmänt buller runtomkring. Lät säkert jääääättebra). Jag har varit livrädd för att ta mig an musiken igen. Livrädd för att det ska vara ångestframkallande. Livrädd för att komma tillbaka till gamla, destruktiva(!) vanor.
Så var jag på ett rep förra veckan och det var så in i bomben roligt. Jag sjöng bra, läste bra (á vista = direkt från noten) och kände att "ja, nu är det dags att börja igen". Därför bestämde jag mig också för att fortsätta i Kammarkören nu medan jag ändå inte har något jobb och därmed har väääldigt mycket freetime.
När jag satt där på repet idag, framför en av sveriges främsta kördirigenter, i en av sveriges musikhögskolors körer, kände jag att: det räcker såhär. Jag måste inte göra mer än såhär. Jag behöver inte öva min operaröst två-tre timmar om dagen och fokusera 100% på var tungroten håller hus varje gång jag sjunger en aouåeiyäö. Jag måste inte satsa på att gå en musiker-/oganist-/musiklärarutbildning på KMH i Stockholm. Jag måste ingenting. Det RÄCKER för mig att sjunga i en kör och en vokalgrupp för att få mitt liksom.
Genom att sjunga i kör känns det som att jag kan stå utanför och kika in genom ett nyckelhål på mitt gamla musikliv. Kika in men stanna utanför och ändå vara nöjd. Jag har fortfarande nyckeln men har insett att det går jädrigt bra att stoppa ner den i fickan och nöja sig med det lilla hälsosamma.
Årets sommarkonserter har nu gått från att vara längtansväckande biljetter på en hylla till att vara härliga minnen att stoppa in i upplevelsebanken. På tre dagar brakade jag av Robbie Williams och Rihanna, den första i Göteborg och den andra i Stockholm.
Det är något med att vi alltid har en förbannad tur när vi går på konserter. På Robbie i lördags såg vi till att vara där i god tid eftersom vi hade ståplatsbiljetter på planen. Med tanke på att jag inte är längre än en tvärhand hög är det ganska angeläget att få stå långt fram och det fick vi. Längre fram än vi kunnat drömma om! Precis som på förra årets Madonnakonsert fanns ett kösystem där de tidiga fansen fick könummer för att kunna gå iväg ett par timmar och sedan komma tillbaka och ha sin plats i kön liksom. Vi fick nummer 66 och 67 och var smått i chock när vi gjorde high five med varandra och gick iväg till skuggan för att vänta på insläppet.
...
Det slutade med att vi hamnade längst fram. Längst fram. Jag hade EN person framför mig längst fram vid kravallstaketet. I golden circle. Vi hade en riktigt guldig kväll jag och Fredrik. Knallblå himmel, en stor sol som byttes mot en fullmåne framåt kvällen, knökfullt Ullevi (65 000 pers!), fantastiska Olly Murs som förband och sedan världens show av Robbie. Känslan när en står där och kan varenda ord i de fantastiska låtarna, sjunger sig andfådd och hoppar sig totalt genomsvettig och har självaste stjärnan två meter framför sig var helt magisk. Jag och Fredrik stod liksom med varsitt fånleende i hela ansiktet genom exakt varje minut av den två timmar långa konserten. Åh!
Söndagen blev vilodag i Borås hos Fredriks otroligt gästvänliga släktingar och sedan begav vi oss med långfärdsbuss till Uppsala (och jag hade mitt värsta.blodsockerfall.ever.in.my.life).
Igår var det på't igen och det var dags för att åka på Rihanna i Globen med Abbe! Vi var inte lika ambitiösa och heta på gröten gällande att få bra platser eftersom "Globen är ju inte så stort" och det visade sig att vi gjorde rätt, för under förbandet hade vi sjukligt bra platser riktigt långt fram trots att vi var där bara en timme före insläpp. Förbandet var f.ö. galet bra. GTA, två DJs, gjorde ett dansgolv av hela Globen, eller i alla fall den halva kvadratmeter som jag stod på, hehe. Nattklubbskänsla deluxe!
Rihanna öppnade konserten maffigt men hade i övrigt en ganska långsam första halva av konserten. Hon var sjukt skicklig och är ju vansinnigt snygg och bra på scen men Abbe och jag var rörande överens om att det var lite för lite party. Sen jädrar kom det igång på allvar. Umberella öppnade upp för andra halvan där alla hitsen och dansgolvslåtarna kom. De trötta benen och fötterna fick hoppa och dansa lite till och armen vevade högt (nåväl så högt som den nu når på en mänsklig hobbit).
Behöver jag säga att jag är däckad idag? Som sagt, årets konserter brakades av kort, intensivt och superhärligt. Nu återgår jag till "semester" och grisar.
Igår satt jag och drömde mig tillbaka till den 4/7 2012. Mitt livs andra Madonnakonsert på Ullevi. Inte trodde jag när jag var 9-10 år och lyssnade på Madonna på CD att jag innan jag fyllt nitton skulle ha hunnit se henne live i Sverige TVÅ gånger!
Helt sjukt var det i alla fall. Längst fram (eller nej, innanför scenen!, med scen på alla sidor runtom oss), utan någon vidare trängsel och en high five med drottningen själv. En show utan dess like var det som vi fick uppleva så nära som det bara går.
Bilderna nedan ligger lite huller om buller: soundcheck (ja, vi var 40-50 pers som fick höra det...) och konsert om varandra. Det är även blandade bilder från min, Fredriks och mammas mobiler. Det bästa från allas liksom. Nu ser jag fram emot konsert-DVDn som släpps i vår - då ska jag sitta rent heligt och återuppleva kvällen.
Kammarkören i SVT tillsammans med Benny, Orsa & Gunnar
Om på pricken en vecka kan ni avnjuta invigningskonserten vi gjorde i höstas tillsammans med Benny Andersson, Orsa spelmän & Gunnar Idenstam - på inget mindre änSVT2! Tjoho!
Programmet heter: Veckans föreställning: Benny Andersson och orgeln med 9000 pipor
Sänds: Lördagen den 19:e januari kl. 20.00 på SVT2.
Se det! Alla körens sånger kommer såklart inte att vara med men vi är med på två sånger varav den ena är "huvudnumret" (sången som Benny skrev särskilt för de medverkande till just det här tillfället) som är En skrift i snön. Ni hörde kanske själva kör-delen på Luciamorgon i SVT eller på Nyårssändningen från Skansen? Nu kommer ni att få höra den i sin helhet, med spelmän, piano och orgel också!
Detta FÅR ni bara inte missa!
En bild ni säkert sett förr, från vårt första rep med Benny.
Efter gårdagens "stora händelse" - terminsuppsjungningen - är det dags att avsluta terminen på riktigt ikväll med Framnäs julkonsert som vi har i Öjeby kyrka kl 19.
I morgon ska det tvättas och packas och fejas, på fredag är det avslutning på morgonen och sen åker vi hem!
För några veckor sedan skrev jag om att Kjell Peder Johansson var gästlärare hos oss på Framnäs för att lära oss om Scenisk beredskap. Kort och gott ville han uppmärksamma oss och göra oss medvetna om vårt sceniska beteende och hur små pyttesaker kan påverka publikens uppfattning om oss. Samt hur enkelt det kan vara att skapa den bild av oss själva som vi vill förmedla. Jag vill redan här säga också att det som står nedan är mina egna tolkningar, uppfattningar och slutsatser om saker och ting. Alltså inget som är hugget i sten av Kjell, eller ens sagt ordagrant.
En sak vi pratade ganska mycket om med Kjell var det här duktighetssyndromet som förföljer hur många som helst av oss. Jag kände mig faktiskt ordentligt träffad av det han sa. Många av oss har alltid fått höra hur "duktiga" vi är när vi gör vissa saker - när vi lärt oss en ny sång på piano, när vi lärt oss den där extra svåra saken, när vi sjunger de där extra höga tonerna på kyrkans julkonsert. Det skapar fel form av behov. Det skapar ett behov av att vara just duktig. Att få höra att vi är duktiga. Det i sin tur gör att vi helt enkelt gör saker för folks skull mer än för vår egen utvecklings skull.
Varför det här kom upp under den där veckan var för att vi kom till en scenisk situation där en person behövde hitta en lösning till en scenisk svårighet/problem. Istället för att se det som ett problem behövde hen tänka om och till slut hittade hen en väldigt fin lösning på det hela. Men saken var den att det inte var duktigt alls. Det var ett professionellt sätt att lösa en situation för publikens bästa och för själva instrumentalistens bästa.
Det här sättet att tänka var nytt för mig - och ett befriande sådant. Det är så tråkigt att vara duktig hela tiden. Jag ledsnar på det och det skapar ett obehag att vara "duktig flicka" hela tiden. Det skapar stress, magkatarr också för den delen. Att vara professionell istället för duktig ger helt andra tankegångar och ett annat driv. Det känns finare och värdigare att stå på scenen och handla proffsigt.
Mycket finare än att stå på scenen och förmedla en duktighet.
Saken är faktiskt den att det hjälper mig i sången också att inte tänka duktigt. Min sånglärare säger ofta "gör det på ett obegåvat sätt". Det är skitläskigt, men det låter inte bajs eftersom begåvningen finns kvar i grunden. Jag tar bara bort de där trixen som jag tror gör mig duktig i min sång - och så låter det faktiskt bättre och känns mer naturligt.
Dagen igår klarades faktiskt av med bravur! Allt gick smidigare än någon någonsin kunnat tro med tanke på vilket tajt schema vi hade men vi höll faktiskt tiderna helt fantastiskt bra utan att behöva känna massor av stress. Det mest kritiska momentet var egentligen hur vi alla skulle på en timme ta oss från Gallerian till högskolan, äta lunch samt bli konsert-ombytta, uppvärmda och klara på en timme. Men det gick också bra!
Tittade ni på konserten kl 14? Vad tyckte ni?
Konserterna var så himla härliga, snacka om julstämning i hela kroppen! Jag kan säga att det var tursamt att det var just eftermiddagskonserten som filmades för på kvällen var jag så trött så ögonen gick i kors i slutet av konserten. Koncentrationsgränsen var liksom nådd efter halva konserten och sen fanns det inget mer hopp. Jag var inte världens bästa och karismatiska körsångare den sista halvtimmen om jag säger så...
Det blev den mest intensiva luciadagen någonsin tror jag, men nog också den roligaste.!
Dock frestar det på med såna här veckor som det varit nu. Idag känner jag mig som om jag har en social baksmälla och på det har en dunderförkylning brutit ut i natt, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många runtom mig som varit sjuka i veckan (däribland Fredrik, stackarn). Idag ska jag kurera mig och vara hemma och bl.a. försöka klura lite på vad jag ska sjunga på julnatten i Karlhom.
Nu sitter jag på bussen på väg ut till Framnäs. Det snöar utav sjutton så det blev till att pulsa en kvart bort till busshållplatsen.
Om 40 min står vi och sjunger luciasången för första gången idag. Sen är det bara 15 gånger kvar, jag tror vi kommer kunna den låten rätt bra sen ;)
Lucia är ändå väldigt fint på nåt vis och att åka runt till olika företag som har lussefrukost och sjunga för dem är julstämning av rang. Det här kommer bli en fin dag!
Jag är så trött efter gårdagen att jag inte vet vars jag ska ta vägen, så då är det bara att köra på likt en duracellkanin innan man stupar. Annars blir det som inget gjort!
Vi sov länge och tog oss en långfrukost framför TVn idag. Snön har yrt runt hela natten men det blir liksom inget av det för att det är så kallt. Minus elva var det imorse när vi vaknade men det har blivit lite fluff i alla fall! Tillräckligt för att Mozart skulle gå crazy på balkongen, haha.
Fredrik har dragit iväg som inhoppare i en (kyrko?)kör på någon form av musikcafé i Öjebyn och jag har fixat hemma och gjort små frestelser! Mums!
Nu ska jag fixa i ordning mig själv, dra på mina Canada Snow (bästa vinterskorna jag någonsin haft!) och ge mig ut i snöyran för rep inför morgondagens konsert!
Jag har äntligen hamnat i soffan efter vad som känns som en lååång dag. Rolig men lång!
Vi har fått i oss sen middag som tog en evighet att laga men blev väldigt gott (kycklingklubbor i ugn med en sås gjord av sky, Philadelphia, soja, grädde & lite hönsbuljong).
Fredrik & jag är helt inne i serien House just nu, vi är helt fast och kollar åtminstone ett avsnitt på 40 min varje kväll innan vi somnar. Det är lite roligare att ha en gemensam serie att kolla på än när jag plöjde Desperate housewives själv i somras. Dock är det ju helt galet frustrerande om någon av oss är borta en hel kväll så pass sent att den andre hinner gå och lägga sig. Då blir det House-abstinens.
Nu ska vi kolla på när folk får elchocker, blir behandlade för fel sjukdomar och allmänt experimenterade med av en haltande och otrevlig doktor. Hej House!
Snö, julmusik, lusseövning och salongförberedelser
Idag är det en sån där härlig julig dag. Skön sovmorgon till halv nio har dessutom gjort att jag är pigg idag vilket nästan är för bra för att vara sant!
Jag är på väg till skolan och det snöar! Hurra! Nu på förmiddagen blir det övning inför lucia och sedan ska vi ägna hela eftermiddagen/kvällen åt att förbereda Framnäs salonger (julbord med underhållning) som går av stapeln på fredag.
Hörs lite senare!
(Snön som flyger i luften fastnar självklart aldrig på bild...)
