Bonnbönan

Kommer ni ihåg när jag satt med ansiktet full'i gurkmeja? Det var ingen hit kan jag säga. Hela ansiktet blev gult av gurkmejan och så tror jag att äppelcidervinägerns syra blev en chock för min stackars problemhud som har problem att hitta balans . Inte heller blev det nån skillnad på gamla finne-ärr osv osv utan jag fick snarare sån obalans i hela ansiktet att allt blommade upp mer än någonsin.

 

Nu har jag provat en annan no poo*-mask i fejset ett par gånger, nämligen honung och kanel. 1 msk honung blandat med en halv tsk malen kanel. Jag kletar på det på mina "problemområden" som är näsan, på kinderna precis runt näsan, hakan och pannan. Sen får det sitta där en kvart och mojsa tills jag går och blöter händerna med varmt vatten och gnuggar dem försiktigt i ansiktet. Kanelen blir nämligen som en peeling. Till sist sköljer jag bort alltihop med varmt vatten. Det blir lent, rent och huden känns lugn (till skillnad från gurkmejamojset som gjorde att kinderna hettade och pulserade..).

 

Prova vetja! Vill dock sätta upp ett varnande finger för folk med mycket allergier då kanel kan vara lite kinkigt och irriterande för känsliga personer.

 

 

En till stickbeställning ligger på lådan och är på väg till sin nya ägare! Nu ska jag fokusera på mina egna projekt tills Emelie är klar åtminstone, längtar efter att börja använda "henne" nu lagom till våren. Tänker mig min nya mörkblåa, hellånga trikåkjol med hög midja, ett vitt linne, ett brunt smalt skärp i midjan, ett par klackade träskor och Emelie som pricken över i:et. Ni hör ju hur snygg jag kommer vara i vår alltså. Och en brun läderväska till det förstås.

 

För övrigt gillar jag att lägga ett par minuter extra på att göra lite roligare paket när jag ska skicka iväg något med posten. Det blir både roligare att skicka och ta emot då tycker jag! Scrapbooking-ark, tapet, eller att slå in i silkespapper och sedan dra en genomskinlig plastpåse över kan bli hur festligt som helst

 

Igår när jag skulle ta bussen från stan hem igen med mina matkassar satt jag på bänken vid busshållplatsen när en äldre kvinna kom och satte sig bredvid mig. Jag flyttade på mina kassar så hon fick plats och hennes man satte sig på den andra bänken. Hon började rota i sina väskor och kassar och muttrade lite över den förrädiska halkan när hon till sist hittade sina broddar till skorna. Sen skulle de där broddarna på skorna också och det var inget lätt projekt för henne med stela höfter och värkande fingrar och där satt jag, ung och frisk bredvid och tänkte att men vad tusan, det där kan ju jag göra.

 

Så jag gjorde något jag börjat göra mer och mer på sistone. Jag erbjöd min hjälp - jag frågade om jag inte skulle ta och hjälpa henne att få broddarna över hälen. Det var lite svårt att acceptera hjälpen men så nöjd och tacksam hon var när jag hade hjälpt henne på med broddarna på båda fötterna. Gubben ville ha hjälp han'å, för då han bara hade en arm var det sannerligen inte lättare för honom att få på sig broddarna.

 

Sedan satt vi där de återstående 10 minutrarna tills bussen kom och kvinnan pratade. Hon berättade om sina barn, om att folk borde hjälpa varann mer i vardagen och inte vara så rädd att erbjuda sin hjälp, och hon berättade om att folk ofta blir förvånade över hur ärlig hon är istället för att sitta och "jamsa med som nån annan fåntratt" sa hon och drog av ett finurligt asgarv sådär som bara en 77-årig kvinna kan.

 

Det blev en fin pratstund och de äldre har så himla mycket klokt att säga oftast, när en faktiskt stannar upp och lyssnar.

 

Jag hittade ett sopprecept inne hos UnderbaraClara här om dagen och efter att ha tillbringat halva dagen på Halkbanan idag kändes det fint med en värmande soppa som dessutom gick snabbt att koka ihop.

 

Soppan i fråga kallas för Nikkaluoktasoppa och jag antar att det är en klassiker i de norrländska bondeköken, men som Clara gjort sin tolkning av. I soppan är det färs (av valfri sort), lök, vitlök, vitkål, tomatpuré, soja och lite annat smått och gott. För mig som undviker allt för stärkelserik mat just nu pga magkrångel och sockeravvänjning blev den här soppan verkligen en fullpott i innehållsväg.

 

Kika in hos Clara och kolla in receptet tycker jag - från start till tallrik tog soppan ungefär en halvtimme att göra iordning och det är väl helt perfekt en vardagskväll? Vi åt den med en klick fet créme fraîche i och Fredrik med en smörgås på sidan. Bra vardagsmat! Känner att detta redan blivit en ny favorit som kommer återkomma i vårt hem. Pricken över i:et är dessutom att det blir en rejäl sats med soppa som räcker till några matlådor när hushållet bara består av två personer.

 

Jag får be om ursäkt för grynig Instagrambild men det hinns inte med så mycket annat när en är hungrig som en varg.. ;)

Ett gäng bilder som får min måndag att bli lite mer peppig och inspirerande.

 

Alla bilder med tillhörande källor finner du bland mina pins på min Pinterest - som du kan klicka in på i menyn till vänster. <------

 

Min favvo när det gäller ytliga saker är helt klart nagellack. Det går att göra så mycket roligt med nagellack och jag älskar att ha riktiga färgklickar på naglarna. När jag var hemmavid över jul så hittade lilla lillebror, 1,5 år då, min nagellacksneccessär (japp jag hade nog 20 nagellack med mig hem för en månads vistelse) i resväskan och det verkar som att vi delar intresset för nagellack för han satt och plockade med de färgglada flaskorna i säkert en halvtimme och skulle minsann också ha lackade små fingernaglar. Självklart var jag inte sen att hjälpa och till slut hade han också tio små färgglada fingertoppar i olika färger!

 

Idag pryder någon form av marmorerad effekt mina naglar. Två färger som får gå i varandra. och nästan blandas ihop. Med blågröna färger känns det nästan som vågskvalp och känns därmed genast somrigt. Dock är händerna allt annat än somriga - helt rynkiga av torrhet, spruckna nagelband och fnasiga knogar. Typiska vinterhänder som inte bryr sig ett dugg om hur mycket de blir insmorda och kärleksfullt behandlade. Likafullt surar de över kylan och ser allmänt tråkiga ut.

 

Om ni vill se hur ni enklast får till den här effekten på naglarna tycker jag ni ska kolla in den här videon. Det gjorde jag!

 

Himla ofta upplever jag ett förakt mot genusmedvetenhet och att vara PK och jag kan verkligen inte för mitt liv förstå varför det skulle vara så hemskt och förfärligt att vara just detta. Att vara genusmedveten och ingå i den s.k. "PK-maffian" är något jag snarare är himla stolt över att vara eftersom det är inkluderande och innebär att jag i min vardag verkligen jobbar med att låta människor vara just människor. Jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring genus och allt det där som folk tycker verkar så obehagligt och läskigt.

 

När du är genusmedveten:

 

- vill du ge dina barn och barnen omkring dig 100 möjligheter istället för 2.

 

- ser du inget problem i att låta dina barn välja kläder från både flick- och pojkavdelningen.

 

- är du medveten om att barn värderas av samhället utifrån hur de klär sig.

 

- vet du att du inte alls måste ta på barnen bruna overaller för att göra dem könlösa och neutrala för det är inte det som är tanken och lösningen på könsrollsproblemet. 

 

- ger du barnen tillgång till hela regnbågen och lägger ingen värdering i vad olika färger "står för".

 

- hjälper du barnen att välja rätt kläder genom att skapa en garderob där de har tillgång till lekvänliga kläder som tillåter dem att utöva hela sitt lekregister.

 

Det låter väl rätt logiskt ändå?

 

Ett argument mot att klä sina barn genusmedvetet är att "om en lär sina barn att vara självständiga, tänkande varelser med goda värderingar och bra självkänsla samt självförtroende, är kläderna inte viktiga i sammanhanget ang. hur barnen mår i framtiden". I den bästa av världar är det såklart sant och det hade såklart funkat om vi aldrig gick utanför dörren, för problemet är bemötandet utifrån.

 

Hur mycket ett barn än uppfostras gott hemma och får goda, sunda värderingar med sig i ryggsäcken så kan hen inte hävda sig mot att samhället påverkar henom. Oavsett om föräldrar lär sina barn att vara fina människor och medmänniskor, så spelar det ingen som helst roll om du fortfarande klär ditt barn könsstereotypt. Kläderna har större inverkan än vad vi kan tro eftersom vi bemöts utifrån våra kläder och vårt utseende idag.

 

Jag vet själv att jag blir bemött på ett annorlunda sätt när jag går ut "kvinnligt och propert" klädd än när jag går ut bekvämt och mer neutralt klädd. Plockar jag fram och framhäver mina kvinnliga former, fixar håret, gör mig snygg, så kommer kommentarerna därefter. Jag ser "fräsch ut", "snygg, härlig, välmående, fin, vacker, blabla" ut. De kommentarerna kommer inte när jag går runt i leggings, håret i slarvtofs, en stor myströja och osminkad. Även om jag i grunden har samma utrstrålning och är exakt samma person innanför så uppfattas jag inte som det. Enkel logik utifrån det blir alltså - hur tusan blir det när ett lättpåverkat barn utsätts för detta?

 

Om en pojke enbart kläs i tuffa, coola kläder med lös passform och läskiga tröjtryck så får han ofta höra just att han är "tuff, cool, sportig, snabb, häftig" och andra typiskt pojkiga egenskaper och utifrån det skapas såklart en tro hos pojken att dessa egenskaper är de enda eftersträvnadsvärda för honom. Likadant blir det för flickan som enbart kläs typiskt flickigt i ljusa snälla färger, tajta byxor, kjolar som är svåra att leka, klänningar de måste vara rädda om osv osv. De får höra hur "fina, söta, gulliga" de är och andra typiskt tjejiga saker. Hon lär sig på samma sätt som pojken att det är det som ger komplimanger. Och komplimanger vill väl alla ha?

 

Istället för att bara ge barnen tillgång till det typiskt flickiga och pojkiga vill jag, och andra genusmedvetna med mig, ge barnen hela registret och genom att välja bort vissa kläder och attribut ta bort förväntningarna som kommer med ett kön och de inlärda könsrollerna. Genom att ge barnen de fina värderingarna, självförtroendet och rätten att uttrycka sig själva och samtidigt ge dem chansen att få vara BARN så är jag övertygad om att vi skapar fina människor.

 

Och nej, det är inte fel om en flicka vill ha på sig rosa och en pojke vill ha på sig blått - men visa att ALLA möjligheter är rätt istället för att det bara finns ett rätt, och säg för guds skull aldrig "nej, det där är för pojkar/flickor" för det sätter såna jäkla djupa spår att det knappt är sant och det minskar barns möjligheter att i framtiden skapa sitt sociala kön, vilket kanske inte alls stämmer överens med det biologiska.

 

Idag sken solen rakt i ansiktet när jag knallade ner till stan för diverse ärenden och vilken lycka som spred sig i mig! Jag är så väderstyrd att det nästan är obehagligt. Nu efter allt mörker, regn, snö, kyla och gråa moln om vartannat kändes det på en gång som vår när solen kikade fram, trots minusgraderna. Underbart! Ultimat skidväder hade det varit om en nu skulle haft turen att vara i fjällen på sportlov. Hehe. Apropå fjällen kommer hela påsken att firas i älskade Sälen med tjocka släkten på pappas sida. Farfar fyller jämna 70 och ska firas med dunder och brak. Längtar efter skidåkning, pulkaåkning med gosungar, badtunna, släktmiddagar och massa mys.

 

Så fort jag känner minsta lilla antydan till att våren är på väg får jag ett enormt behov av att komma ut i jord och skog. Jag vill ut med fötterna i myllan, andas frisk luft och greja utomhus inför våren. Nu såhär som lägenhetsbor är det svårt att tillfredsställa de behoven så än så länge får jag nöja mig med att bläddra i frökatalogen som kom med posten i veckan. Bläddra, anteckna, kryssa för, sätta post it-lappar och planera för sommarens trädgård som kommer rymma massor av härliga kryddor och grönsaker. (Om de överlever).

 

Huset vi kommer flytta till ligger på min mormors och morfars gård och jag tror de börjat förbereda sig på att det snart kommer bli liv och rörelse på går'n, det kommer bli härligt! Att dessutom ha farmors och farfars gård på nära avstånd och kunna hjälpa till med jordbruk och djur så mycket som tiden tillåter blir helt enkelt toppen.

 

Idag är en bra dag i tankeverkstaden och det känns otroligt skönt efter att ha haft några riktigt tröga veckor nu efter jul.

 

Jag och Fredrik kollar på biljetter till årets SMASK.

 

Fredrik: Jamen kolla, 225 för student.

Matilda: Men jag är ju inte student. Jag är arbetssökande. Då blir det ju svindyrt! Jag får gå som "under15åring" *hehe*.

Fredrik: Eller så kan du gå som pensionär. Ta på dig svampmössan.

Kanske har jag nämnt att jag ägnar mig åt ett lite större projekt på sidan av små femtimmarskoftor och raggsockar? En kofta till mig själv nämligen, och hon heter Emelie! Mönstret heter alltså så, jag har annars inte för vana att döpa mina alster. Heh.

Jag tog upp stickandet igen så sent som i somras efter att inte ha stickat en enda liten lapp sedan högstadiet där jag (nästan) gjorde ett par vantar. Innan sommaren hade jag aldrig stickat ett plagg, en mössa, inte ens ett par små raggsockor i mitt liv. Jag har ju varit en virkare och tänkt att stickning inte alls är nåt för mig.

 

Sen började jag sticka, i augusti faktiskt. Lovikkavantar. En sjal. Sockpar efter sockpar. Och sen har det rullat på. Jag började lyssna på Stickpodden och blev så himla inspirerad till att sticka en tröja och i sann Matilda-anda tänkte jag att då kan jag ju lika gärna sticka den där himla superfina koftan som verkar så poppis - Emelie!
 

Nu sitter jag här med min Emelie på stickorna. En kofta som innehåller spetsstickning (som jag aldrig gjort förut),mönster skrivet på engelska (nej jag har aldrig stickat på engelska förr, min hjärna blir snurrig av alla förkortningar), och stickas på stickor 3,25 mm. Helskotta vad litet det är när en hel kofta ska bli till, jämfört med ett par Lovikkavantar på stickor 8.

 

Hela Emelieprojektet är en typisk Matilda-grej för såhär har jag alltid betett mig när jag ska prova nya saker som jag gett mig tusan på. Testar det där som verkar svårt och lär mig allteftersom. Nog för att det kan vara en bra egenskap att vara såhär men SÅ himla trött jag blir på mig själv stundtals när jag sitter och svär över att det blir fel och jag repar upp en decimeter stickning för andra gången.

 

Nu ska Emelie bli färdig, såhär ser hon ut hittills (dock mer knallig på bilderna än i verkligheten. Tänk smutsig, mörk orange):

Det har varit mycket feministdiskussion på nätet den här veckan efter Blondinbellas utspel där hon raljerade om att feminister är ett gäng vita, kränkta kvinnor som över ett glas vin sitter och kommer på saker att vara arga över. De hatar män osv osv osv.

 

Hur många gånger som helst har jag hört detta, men det var nytt att höra en tjej i min egen ålder säga det. Vanligtvis är det nämligen medelålders vita heteromän (de privilegierade, normen) som säger dessa saker om feminismen. De säger att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, att feminismen är ett rabiat påhitt från bittra kvinnor, att löneskillnader BARA har att göra med arbetsinsats för "på miiiiiiiitt jobb får minsann aaaaaaaalla lika mycket lön oavsett kööööön". Jag har även fått höra att jag hittar på att det finns normer, strukturer och en könsmaktsordning i Sverige idag 2014. Det är tamejfan inte klokt.

 

 

Det är fakta att kvinnor får lägre ingångslöner än män inom vissa yrken trots samma utbildning och förutsättningar.

Det är fakta att kvinnor blir misstrodda i rätten vid våldtäktsfall efter våldtäktsfall där våldtäktsmannen får gå fri.

Det är fakta att kvinnors kroppar blir objektifierade hela tiden, varje dag, överallt.

Det är fakta att majoriteten av människor som har ätstörningar är kvinnor

 

Det är inte precis så att jag har hittat på allt det där och sitter hemma och kommer på saker jag kan vara arg på "för att det är kul". För det är så himla ruttet att vara arg ska ni veta, men tyvärr är det så att varje varje varje dag som jag bär med mig den feministiska kampen innebär det också att jag blir förbannad över hur inskränkt vårt land är. Sverige som ska vara "sååå stolta över att vi är såååå jämställda" har hamnat i någon form av bekvämlighetsposition. Bara för att vi är mer jämställda i Sverige än i många andra länder har Sverige lutat sig tillbaka som i någon form av självbelåtenhet och slutat jobba för jämställdhet för "NU HAR DET JU GÅTT FÖR LÅNGT! HEN OCH HEN OCH HELA HELVETE!?!" Som UnderbaraClara skrev här om dagen:

 

I veckan satt jag och bläddrade runt bland mönster på Ravelry (världens bästa nätcommunity för stick- och virkmänniskor. ALLT finns där) och fick ett akut sug efter att sticka en babykofta. Allt som stickas och virkas till bebisar går ju relativt fort och blir så himla himla puttenuttgulligt och fint så det går verkligen att göra för rent nöjes skull.

 

Jag har förut på mina stickbloggarrundor läst om en kofta som kallas femtimmarskoftan. En kofta som kan stickas i nästan vilket garn som helst och rätt grova stickor. Inga sömmar har den heller och du behöver bara fästa två trådar när projektet är klart - ändarna i början och i slutet. Koftan är uuurgullig och den tog faktiskt nästan bara fem timmar att sticka, för självklart kunde jag inte motstå mitt sticksug utan letade upp ett passande garn i mina gömmor och satte igång.

 

Koftan stickade jag i ett helt fantastiskt babymjukt garn från Louisa Harding som jag haft i min ullgarnskoffert flera månader. Garnet är en ull- och silkeblandning och uppfyller alltså alla mina kriterier om att plagg till småttingar bör vara i naturmaterial (varmt och skönt) och inte ha en tillstymmelse till stickighet i sig. Färgen heter "Dolphin" och bara det gör ju att en blir kär.

 

Pass opp för här kommer koftan och den kommer gå iväg med posten i veckan för jag har ju faktiskt glädjen att ha en liten bebbe i släkten nu att skämma bort med söta saker!

 

 Jag har ju glömt att berätta! Jag ska åka till Sardinien i vår! Ja det är helt sant. Musikhögskolans kammarkör är det som åker - hela första veckan i maj. Det ska bli heeelt underbart.

 

Som ni kanske vet älskar jag ju Italien helt otroligt mycket och jag behöver väl knappt säga att det kommer bli underbart att få åka dit med kören som består av en bunt supertrevliga människor. En vecka med konserter, medelhavs-vår-värme, god mat, gudomligt kaffe. MUMS! Oj oj oj vad jag ska njuta. Sitta där och njuta av gott sällskap och gelato på något litet torgcafé och kanske plocka fram en liten stickning. Gissar att vi kommer få sjunga på en del häftiga ställen också - sydeuropa kryllar ju av fina kyrkor.

 

 

Det är lustigt (och irriterande) vad som anses vara "bra" och "dåligt" angående dygnsrytm. Att en känner sig onyttig och dålig om en går upp klockan 10, men anses vara världens hurtigaste om en går upp halv sex. Sen vem som gjort mest i slutet av dagen räknas liksom inte. Sånt kan jag reflektera över ibland och bli lite irriterad över. Att det anses lite fult att vara morgontrött och en löprunda som gått av stapeln FÖRE jobbet anses mycket hurtigare och sportigare än en löprunda EFTER jobbet. What?

 

Jag är verkligen ingen morgonmänniska och allra minst vintertid. Sommartid kan jag i alla fall se charmen med att gå upp tidigt när det är morgondagg, lite skön morgonsol och ligger slöjor över åkrarna. Men på vintern alltså... Idag hade jag hur som helst körlektion på körskolan klockan 10 nere på stan och var med andra ord i farten i hyfsad tid. Klockan är tjugo i ett och jag har haft körlektion, varit på ICA, ätit lunch och landat i soffan med en kopp kaffe. Känner jag mig hurtigare och fräschare än om jag hade gjort allt tre timmar förskjutet? Nä. Dock känner jag mig skön i kroppen men det beror snarare på att jag promenerat sammanlagt drygt en timme idag.

 

Nu ska jag sitta här och dricka mitt kaffe, plugga körkortsteori och lägga upp maskor till ett par raggisar som svärmor beställt (jag skickade iväg knästrumporna med posten idag, yay!). Garnet är mitt favoritraggsocksgarn, helt klart. Dock väldigt tunt så jag stickar med två trådar. Det är så himla mjukt och härligt (75% ull 25% polyamid), bra pris och finns i alla möjliga enfärgade och melerade varianter. Mums! Drops Fabel - hett tips för raggisar och handledsvärmare mm.

Jag sitter i min lilla pysselhörna (a.k.a. bombnedslaget men pga städning igår ser det numer rätt mysigt ut) och fnular på lite allt möjligt. Vi är helt sjukt slöa här hemma idag och dricker lite för mycket kaffe, kollar serier, gosar med katten och är inte särskilt produktiva. Himla mysigt en lördag när det toksnöat mer eller mindre hela dagen.

 

Mitt i snön är jag så himla peppad på att flytta till hus så jag knappt vet var jag ska ta vägen och i princip varje kväll den här veckan har jag legat med telefonen i sängen och nyttjat Pinterests trädgårdskategori tills jag somnat. Åh så mycket fint folk gör i sina trädgårdar alltså! Jag är inte sådär himla intresserad av att odla blommor egentligen. Eller, ett par rabatter är trevligt med lite fina astrar och luktärter. Färglatt och härligt. Älskar att ha blommor på bordet och i fönstren osv, men i själva odlandet är det är ju grönsakerna och kryddorna jag vill åt. Oj oj oj.

 

Drömmen är att någon gång i framtiden vara självförsörjande på grönsaker och örtkryddor åtminstone halva året och nu när vi provar på det här med hus och får möjlighet till odling tänker jag att det är perfekt att testa lite. Vi har möjlighet att gräva ett rejält trädgårdsland och har även tillgång till växthus. Så jag tänker mig att jag ska försöka mig på att odla sånt som vi äter ofta och mycket. Örter, lite rotfrukter, tomater, gurka, sallad, squash, lök och kanske någon kålsort. Hur funkar det att odla kål? Är det relativt enkelt? Berätta! Jag är nybörjare och behöver lite hjälp. Vi äter mycket vitkål och en del broccoli, är sånt svårt att odla i norduppland?

 

Mvh Peppad Bonnböna som dock inte tänker odla bondbönor, namnet till trots.

Partaja till mobilladdaren vetja. På med några lager kitschiga nagellack och låt torka ordentligt. Sen partar ni loss du och laddaren, alldeles härligt uppiggade av att laddaren numer ser ut att vara dränkt i något en skulle kunna tänka sig vara kräks från en enhörning. Eller varför inte en My Little Pony? 

Sakta men säkert förbereder vi för flytt här hemma, ett litet steg i taget för att vi ska slippa bli döstressade sista veckan. Det är ju trots allt bara drygt två månader kvar. Vi har nyss skickat iväg vårt piano till en vän - en vän med ett gäng starka kompisar, haha! Pianon väger verkligen multum, helt sjukt. Nu är vårt vardagsrum lite tråkigare, lite mer tomt och framför allt mer flyttvänligt.

 

I övrigt ägnar jag helgen åt lite jobb: stickbeställningar närmare bestämt. Har ett par knästrumpor och ett par raggisar på gång, så min Emeliekofta får vila lite vilket visserligen inte gör så mycket eftersom den stundtals drivit mig till rent vansinne (jag har fått repa upp allt utom resåren TVÅ gånger..).

 

Nu blir det dock paus för nu ska vi över till grannarna och dricka kaffe. Bra söndagsaktiviteter när det snöar ute! 

Förresten kan jag visa vad jag gjorde en kväll när jag ledsnat på trassliga hörlurssladdar. Jag virkade in dem i grönt bomullsgarn. Fiffigt, praktiskt och snyggt :D

 

Ja tror ni kungen kom igår eller? NÄ just det. Falsk marknadsföring kallade vi det när vi satt backstage och i ren bitterhet kom på kungens nya nick: Carl Gustav Knugén. Vi sjöng i alla fall himla snyggt tror jag, trots att kungen inte ville komma. Ja ja.

 

Det är alltid spännande att vara på resande fot med Kammarkör'n och en får vara beredd på det mesta. Det blir liksom aldrig riktigt som vi trott, men vi har alltid så jäkla roligt och skrattar oss igenom det mesta.

 

Saker som igår inte blev riktigt som vi tänkt:

 

1. Kungen kom inte. Ultimata besvikelsen.

2. Det var stopp i ALLA toaletterna. Men det löste sig (haha).

3. Vi alla hann bli sådär härligt dödshungriga och desperata innan våra "matiga mackor" kom upp till det ljudisolerade konferensrummet vi var tilldelade en trappa ovanför bankettsalen. Ett tag tänkte vi beställa pizza med hemkörning bara för att få se ett pizzabud balansera 30 pizzor genom bankettsalen och kanske fråga någon viktig människa: "ursäkta, var ligger konferensrum 2?"

4. Det ljudisolerade rummet ja, där det egentligen inte fanns plats för oss 30.

5. Den tid vi trodde vi skulle vara hemma i Piteå igen var egentligen den tid vi sjöng sista sången i Luleå.

 

Ändå blev det en himla trevlig kväll och det kan ha berott lite på att vi alla visste att i bussen hem var det förberett för Bistro "El primo bass" med öl, vin och snacks. Det ledde till efterhäng hemma hos mig och Fredrik och ett efterhäng som hette duga dessutom. Klockan ett i natt satte jag in en plåt scones i ugnen och klockan tre gick de sista fnittriga gästerna hem med te och scones i magen. Fin kväll!

 

Idag är vi två socialbakiszombies som ser fram emot att gräva ner oss i soffan framför första mellodeltävlingen.

 

 

Svikar'n: