Bonnbönan

Kanske har jag nämnt att jag ägnar mig åt ett lite större projekt på sidan av små femtimmarskoftor och raggsockar? En kofta till mig själv nämligen, och hon heter Emelie! Mönstret heter alltså så, jag har annars inte för vana att döpa mina alster. Heh.

Jag tog upp stickandet igen så sent som i somras efter att inte ha stickat en enda liten lapp sedan högstadiet där jag (nästan) gjorde ett par vantar. Innan sommaren hade jag aldrig stickat ett plagg, en mössa, inte ens ett par små raggsockor i mitt liv. Jag har ju varit en virkare och tänkt att stickning inte alls är nåt för mig.

 

Sen började jag sticka, i augusti faktiskt. Lovikkavantar. En sjal. Sockpar efter sockpar. Och sen har det rullat på. Jag började lyssna på Stickpodden och blev så himla inspirerad till att sticka en tröja och i sann Matilda-anda tänkte jag att då kan jag ju lika gärna sticka den där himla superfina koftan som verkar så poppis - Emelie!
 

Nu sitter jag här med min Emelie på stickorna. En kofta som innehåller spetsstickning (som jag aldrig gjort förut),mönster skrivet på engelska (nej jag har aldrig stickat på engelska förr, min hjärna blir snurrig av alla förkortningar), och stickas på stickor 3,25 mm. Helskotta vad litet det är när en hel kofta ska bli till, jämfört med ett par Lovikkavantar på stickor 8.

 

Hela Emelieprojektet är en typisk Matilda-grej för såhär har jag alltid betett mig när jag ska prova nya saker som jag gett mig tusan på. Testar det där som verkar svårt och lär mig allteftersom. Nog för att det kan vara en bra egenskap att vara såhär men SÅ himla trött jag blir på mig själv stundtals när jag sitter och svär över att det blir fel och jag repar upp en decimeter stickning för andra gången.

 

Nu ska Emelie bli färdig, såhär ser hon ut hittills (dock mer knallig på bilderna än i verkligheten. Tänk smutsig, mörk orange):