Bonnbönan

Igår när jag skulle ta bussen från stan hem igen med mina matkassar satt jag på bänken vid busshållplatsen när en äldre kvinna kom och satte sig bredvid mig. Jag flyttade på mina kassar så hon fick plats och hennes man satte sig på den andra bänken. Hon började rota i sina väskor och kassar och muttrade lite över den förrädiska halkan när hon till sist hittade sina broddar till skorna. Sen skulle de där broddarna på skorna också och det var inget lätt projekt för henne med stela höfter och värkande fingrar och där satt jag, ung och frisk bredvid och tänkte att men vad tusan, det där kan ju jag göra.

 

Så jag gjorde något jag börjat göra mer och mer på sistone. Jag erbjöd min hjälp - jag frågade om jag inte skulle ta och hjälpa henne att få broddarna över hälen. Det var lite svårt att acceptera hjälpen men så nöjd och tacksam hon var när jag hade hjälpt henne på med broddarna på båda fötterna. Gubben ville ha hjälp han'å, för då han bara hade en arm var det sannerligen inte lättare för honom att få på sig broddarna.

 

Sedan satt vi där de återstående 10 minutrarna tills bussen kom och kvinnan pratade. Hon berättade om sina barn, om att folk borde hjälpa varann mer i vardagen och inte vara så rädd att erbjuda sin hjälp, och hon berättade om att folk ofta blir förvånade över hur ärlig hon är istället för att sitta och "jamsa med som nån annan fåntratt" sa hon och drog av ett finurligt asgarv sådär som bara en 77-årig kvinna kan.

 

Det blev en fin pratstund och de äldre har så himla mycket klokt att säga oftast, när en faktiskt stannar upp och lyssnar.