Bonnbönan

"Hur mår du?", "Jomen tack BRAAAA såklart, lite stressigt bara men det är ju KUUUL"

Nu har jag funderat ett dygn över om jag ska publicera det här inlägget eller inte, och eftersom du kan läsa det har jag alltså bestämt mig. Jag skrev det nämligen i badkaret igår när jag hade en riktigt rutten ångestdag. Just nu känns det skönt att publicera det här. Kanske ångrar jag mig i morgon och tar bort det. Vem vet? Så är mitt liv just nu. Vissa dagar känns saker bra - saker som nästa dag är så ångestladdade att jag bara vill försvinna.

 

Igår var en "sån där dag". En dag när jag mådde som en påse skridskor och det var banne mig inte roligt. De dagarna duggar tätt nu för tiden och jag har inte alltid lätt att känna igen mig själv.

 

Som ni vet är jag sjukskriven men kanske har ni inte fått veta varför? Kanske har jag sagt till er att jag har magproblem. Eller att det "blivit för mycket". I läkarintyget kallas det Utmattningsdepression och gör mig sjukskriven fram till 15:e maj.

 

Jag är en av de där sjukskrivna som inte ser sjuka ut, och som kan synas på stan en dag. Synas tvätta fönster, baka, virka. Kanske ser jag frisk ut och folk tänker att "jaha ja, orkar gå på stan gör hon minsann." "Sy färdigt ett lapptäcke? Då kan man ju inte vara särskilt sjuk?". Jag vet att folk spekulerar så om varandra för jag har själv tänkt så om folk fram tills jag själv blev sjuk. Tänkt att någon kanske kan rycka upp sig bara. Att någon får skylla sig själv, eller bara är allmänt svag i psyket.

 

Det var innan jag blev sjuk för två månader sedan. Då ändrades det helt och hållet. När jag förstod att nej, jag klarar verkligen inte av att ta mig till skolan. Jag klarar inte ens av en sketen teoriläxa. Varför vill jag inte ens gå på kören längre? Varför är det inte kul att sjunga? VAD ÄR FELET MED MIG?!?

 

Jag var utmattad. Slutkörd. Och av det hade jag blivit deprimerad. Något som smugit sig på under många år och sedan sköljde över mig som en tsunami. Precis som en tsunami faktiskt. Tänk er jobbiga saker som en tänker/känner. En trycker bort dem längre och längre ifrån en, som när vattnet dras utåt från stranden inför en tsunami. När det gått tillräckligt långt får vattnet en ryslig fart och sköljer in över land igen. Ingen har fattat att den var på väg. Fattade inte tecknen. Vattnet slår över en och välter en.

 

Efter några veckor med samtal, medicin, vila och kravlöshet så har jag ibland bra dagar när jag orkar städa, gå runt kvarteret, träffa någon, gå på ett möte, ta emot besök jag känner mig trygg med. Och självklart är det bara de bra dagarna en visar upp och vill framhäva. Hela dagar eller några få minutrar förevigas på Facebook eller Instagram. Ni ser mig på Ica, på stan, på flyget. Men de flesta av er ser ju bara de där små stunderna.

 

Varför delar jag med mig av allt det här då? Lämnar ut mig och mitt mående? Jo, för att ge en tankeställare angående det här med att döma människor för snabbt. Jag vill få upp ögonen på er om vad ni tänker om folk och råkar kunna ta mig själv som exempel.

 

Det går aldrig att veta hela sanningen kring en människa. Ser ni mig på Ica kan det ha tagit mig två timmar att samla kraft och få ner andningen normalt för att kunna gå. Är jag på stan och shoppar vet ni inte att jag ligger hemma i två dagar efteråt, helt slut pga ansträngningen det tar. Låter jag glad i telefon så ÄR jag glad för jag mår bra av att prata med just dig, verkligen! Svarar jag däremot inte, när då orkar jag bara inte upprätthålla ett trevligt fejs i telefon.

 

Jag berättar också det här för att ge mig själv förståelse och acceptans för att det tar tid att komma på bana igen. Det finns ingen som har så höga krav på mig som mig själv och därför inbillar jag mig att omgivningen har det också. Därför är det här som en del i processen tror jag - att våga berätta hur jag mår så jag kan acceptera det själv.

 

Att komma ur det här medför att möta rädslor för just nu är i princip allt utanför min comfort zone.

 

Och är det något jag skiter på mig av rädsla för så är det att visa mig svag.

 

Kram

 

 

 

Bra skrivet och starkt att våga skriva! Känner igen mig! Krya på dig syrran! <3

Älskar Dig !
skulle kunna vara underskrivet Gunnel år 1965
tack och lov blir det bättre, MEN ! LÅT DET TA DEN TID SOM BEHÖVS !
Längtar, vi ses om en "stund"

Som jag alltid sagt, älskar dig utan att du gör nåt... Finns för dig 24/7 när du själv orkar, vill, behöver och kan! Puss älskade guddotter<3

Du är bäst i världen och jag finns alltid för dig hjärtat! <3

Men underbara du, jag visste inte. Du kanske skulle behöva lite kor och kalvar och stoppa fötterna i lite koskit ;-) det har räddat mig många gånger :-). Vi älskar dig! Kram kram

Starkt Matilda!!!
Jag har själv varit där så jag känner igen mig i dina ord. Att gå till Ica för att sen tvärvända i dörren och skynda hem, ringa H och säga:du får handla... Det tar tid att komma tillbaka och det måste få ta tid. Man lär sig sakta vad som är viktigt i livet och man lär sig att prioritera, vilket "omgivningen" ibland tycker är konstigt och att man e tråkig, men det får man ta... var rädd om dej gumman! Du kommer att gå stark ur det här! Varm Kram till dej från mej <3

Skriver som Åsa, älskar dig utan att du gör något. Skanar dig! Ser fram emot att träffas när du kommer hem. Sitta och prata och bara finnas till. Sköt om dig och låt tiden vårda dig utan krav!

Jag tror att du har missat att det är så här att leva i det verkliga livet utan att vara beroende av mamma! Du måste inte vara bättre än någon annan, du måste inte visa att du kan allt, du måste förstå att livet är jobbigt ibland, men det är när det är som jobbigast så blir det bara bättre.
Lev ett "normalt" liv nu när du har blivit vuxen och försök inte att leva lika enkelt som när du fortfarande bodde hemma när någon alltid tog hand om dig. Du behöver inte visa någon annan att du är duktig för man behöver inte vara duktig! Lev som en normal ungdom som flyttar hemmifrån för första gången med studera och festa med andra studenter och ligg bakís ibland och lev inte som om du vore 40 år för det är du inte mogen för än. Du måste få vara en normal ungdom först utan krav!

du vet att jag älskar dig och jag saknar dig! puss vännen <3

Kämpa på vännen! Du har varit min förebild i många år då jag alltid har beundrat dig för hur du klarar av saker och ting och för hur underbar du är!
Jag vet att du kommer att klara av detta och din text får mig inte att beundra dig mindre. Snarare mer! Stor Kram

Åh, fina Matilda! Jag kan inte säga att vi är speciellt nära varandra eller ens känner varandra.. Men du är en så stark person och detta klarar du, att läsa detta berör mig så och jag vill bara säga att jag också känner igen mig i dina känslor. Att må så otroligt dåligt att man inte kan umgås med folk (inte ens de man verkligen tycker om och litar på...) är hemskt jobbigt. All kraft som går åt att orka sig ut och behålla kontroll över livet inom en ger känslan av otillräcklighet. Ångest är något av det jobbigaste man kan vara med om.. kaos, kyla, smärta, taggtråd i magen och vatten i huvudet som bubblar och kokar över. Jag vill helt enkelt säga att det finns många i ens omgivning som mår så otroligt dåligt och inte vågar visa det för det är svårt att berätta hur dåligt man mår. Det du har skrivit är otroligt modigt och fint gjort! Det här blev lite konstigt, men du är stark Matilda! Ta hand om dig, Kram