Mentala förberedelser
Så, om en och en halv timme är det dags för slakt. 4 grisars öde såhär på lördagsförmiddagen. Det ska bli skönt för dem att slippa den kalla hösten som verkar komma redan nu.
Det är den här delen av uppfödningen som man kan vara lite kluven till om man står utanför och ser på. Jag har fått höra hundratals gånger under sommaren: "Men huuuuur ska du kunna slakta de där. De är ju som dina bebisar! Jag skulle då aldrig klara av att döda min katt/hund/kanin/häst/blabla".
Nu är det ju inte riktigt så att man har dem som husdjur. Man vet HELA tiden varför man har dem, även fast jag gått och kliat, klappat, gullat, pratat kärleksfullt och matat dem med omsorg så är det inte samma sak. Det är inte meningen att de ska vara som hundar som följer en troget i 10-15 år. Hjärnan vet om det månader i förväg och:
Idag är det dags.
