Bonnbönan

Jag som sa på hösten 2010 att "Nää, nu har jag testat det här med grisar. Det var HUR mysigt och kul som helst men nu kan jag det. Det blir inget mer. Punkt."

 

Nu sitter jag här med grisplanering. Eller planering och planering förresten. Det blev som sist jag hade sommargrisar. Snabbt och fort gjort.

 

Fortfarande har jag inte hört något från sommarjobben jag sökte i januari-februari och när jag tänkte lite så kanske det inte skulle vara så smart ändå att jobba en massa med tanke på hur våren varit. Så över påsk sa jag på skämt att jag kanske får skaffa några grisar ändå. Jag släppte aldrig den tanken riktigt, så jag kollade om jag kunde få ha dem på samma ställe som sist och om alla som eventuellt blir inblandade om det skulle vara okej. Till och med en avbytare har jag fixat om det skulle krisa (Abbe).

Så nu är det klart. I mitten-slutet av maj flyttar det in 10 smågrisar á 25 kg i hagen som i princip redan står färdig och bara väntar. Det är liksom för sent att gå tillbaka till skolan när sjukskrivningen är slut i mitten av maj. Det blir tidig slakt, i slutet av augusti, och jag har som mål att allt ska vara färdigt och avslutat på min 20-årsdag. Sen kan jag åka till Piteå igen.

 

Vissa kanske tycker det är heltokigt att dra igång ett projekt som jag är nu, men jag tror det är precis vad som behövs. Det är inte särskilt mycket som behöver förberedas eftersom allt finns sen sist, sen kommer grisarna och jag måste helt enkelt hålla mig hemma för att ta hand om dem. Det är 10 små liv jag ska ha på mitt ansvar i 3 månader och det blir fantastiskt. Jag styr själv över mina arbetstider och kan göra vad jag vill mellan morgon- och kvällspasset. Dessutom får jag vara utomhus och ta i. Slippa sitta still och tänka. Bestämma själv när jag vill träffa folk.

 

Det här blir perfekt.

I fredags fyllde min fina bästa vän 20 år. 20 år vad tusan. Vad hände? Nyss satt Ebba och jag och sa "shit, nu fyller vi 18, nu blir vi gamla".

 

På lördagens släktkalas var även mamma, jag och Abbe med och firade. Vi ser oss ju nästan som familj i alla fall så vi passade in i gänget, haha. En himla härlig tillställning med massor av god mat och alla trevliga människor. Ebbas släkt är ett riktigt härligt gäng. De är uppsluppna, pratsamma och underbara, precis som min egen släkt. Det är nog därför jag trivs så bra med dem.

 

Vid presentöppningen var jag tvungen att bli sådär sentimental och hålla ett spontant tal för min vän. Herregud, hon fyller ju faktiskt 20 bara en gång! Talet blev precis som jag och Ebba är tillsammans: ärligt, lite flamsigt, oplanerat, spontant och härligt. 

 

Bland annat pratade jag om att vi är så lika. Och så jädra olika. Ändå ser vi varandra som världens största tryggheter och det är till varandra vi flyr när andra situationer är jobbiga. Förra årets Valborg och nyårsafton tillbringade vi enbart i varandras sällskap för att vi inte orkade annat. Orkade inte partypress, allt folk och drick-så-du-stupar-mentalitet. Det är det bästa med oss. Att vi alltid finner trygghet i varandra.

 

Sen tog jag även upp våra olika stilar (vilket blev något som hängde med hela kvällen). Jag ser allt i vår framtid framför mig. Ebba & Erik kommer bygga ett nytt, modernt hus med vita väggar, minimalistisk inredning, svarta detaljer och massor av rostfritt stål. Jag och Fredrik kommer vara motsatsen i ett äldre hus som knakar och knäpper. Massor av färg och loppissaker blandat med nya fina saker. Katter och hundar, vedspis och blommor. Och en stuga på gården där Fredrik har en studio.

 

Och vi kommer komma hem till varandra och älska varandras hem, just för att det är den andra som bor där.

 

Ebba är som systern jag aldrig fick. I vått och torrt. Vi vet alltid var vi har varandra, totalt okomplicerat.

 

Jag älskar dig min bästa vän.

 

Idag känns inte direkt nånting rätt. Det känns lite vilset och förvirrande inuti mig.

 

Jag har tillbringat större delen av dagen i soffan framför del 2 i Millennium-trilogin. Extended version. 3 timmar. Mest för att skingra tankar. En stund satt jag på balkongen i solen, lyssnade på en podcast om att "vara i nuet".

 

Igår gick en fin människa, släkting och vän till himlen. Alldeles för ung. En människa som trots motgångar alltid haft nära till skrattet och delat med sig av sin kärlek och glädje till dem runtomkring. Hon fick cancer, en av de värsta sorterna och det har gått fort fram.

 

Trots att vi inte alls sågs så ofta så är hon så förknippad med trygghet för mig. Trots att hon var så "långt bort i släkten" som farfars kusin så kändes hon så självklart nära för oss alla. Jag kommer sakna henne något enormt när jag sitter i badtunnan eller grillstugan i Robertsfors.

 

Det är inte rättvist.

 

Det känns faktiskt befogat att stanna i soffan idag.

 

 

 

Det är så orättvist.

Det är så sorgligt och ledsamt.

 

Det gick så fort.

 

Sist jag träffade dig var du alldeles spirande glad och vi drack ett glas vin tillsammans innan vi shejkade loss på dansgolvet efter ett vackert bonnabröllop. Jag sa: "den dagen jag och Fredrik gifter oss är det du som ska få binda min brudbukett!".

 

Du har tagit en plats i hjärtat hos alla du träffat. Något annat vore omöjligt, det kan jag säga.

 

Jag hoppas du fått komma till en fin plats där änglarna får höra ditt klingande skratt.

 

Det där skrattet och leendet. Och de hjärtliga kramarna som visade hur mycket du tyckte om en.

 

Vila i frid

 

 

 

 

 

Dagarna här uppe i Pite har äntligen blivit längre än nere i Uppland. TJOHO för det! Ännu är det bara en sketen kvart som skiljer men mer lär det bli...

 

Jag känner att solen gör skillnad inuti mig. Den gör väldigt gott kände jag främst när jag var upp till Sälen 4 dagar förra veckan. Det blev som någon form av nykärlek till solen som tändes, och gissa om det var skönt. Sedan jag kom upp till Pite igen i söndags har det varit finväder och det går att sitta på balkongen och äta lunch, sitta ute vid väggen och sola (dock med dunvästen på) och plantera några penséer.

 

Men med våren känner jag också att längtan ut på landet liksom bara värker i mig. Det är nu som jag inte ska sitta i en lägenhet i stan. Det är ju nu jag ska gå i gummistövlar och skrota runt med en flanellskjorta och ett par trasiga jeans och fixa och dona.

 

En ska veta att det inte är så himla enkelt och självklart att som tvättäkta bonnunge flytta 85 mil till en stad och sätta sig i en lägenhet. Och det handlar inte om att jag inte har det bra här uppe eller inte trivs i staden som sådan. Jag och Fredrik har en fin lägenhet som vi trivs i och bor i en bra stad. Det är inte det.

 

Det är bara det där jordiga i mig som vill ut. Särskilt nu när jag drar mig för - och inte orkar med - att hamna i sociala situationer för ofta.

 

DÅ.

 

Då vill jag bara gå över en solvärmd ladugårdsbacke som tjälen håller på att släppa sitt tag om. I ett par rejäla gummistövlar, med håret i en slarvig hästsvans och solen rakt i ansiktet på näsan som redan håller på att vara svartbränd. Och så ska jag sätta mig där på trappan med jordiga händer, äta en nybakt ugnsvarm kaka, njuta av tystnaden och kravlösheten och bara vara.