Bonnbönan

På flyget hem till Uppland slog det mig: jag är tammetusan alltid på väg någonstans. Alltid. Det behöver inte betyda att jag inte kan slappna av där jag är för tillfället men det är sällan jag landar ordentligt. Den senaste veckan har jag farit mellan Stav, Uppsala, Åland, Luleå och Piteå. Nu ska jag hem. Fast jag ska ju inte hem. Jag ska till mormor och morfar i natt och åka hem i morgon bitti för att vara hemma några timmar och packa om väskan. Hämta lite rena underkläder och plocka fram konsertkläder för två dagar. Sen iväg och jobba. Därefter till stan, sova i stan, konsert i stan, sen hem. Packa om. Dagen därpå tillbaka till stan.

 

Hysteriskt? Ja.

 

MEN det är ju inte bara rent fysiskt som jag är på väg någonstans utan även i tanken. Så är det för dig också. Eller hur?

 

På sätt och vis skulle man kunna säga att jag lever livet. Jag flänger runt - vilket jag ju gillar – (sitta still = big no no). Jag jobbar med något jag tycker är väldigt roligt vilket inte heller är alla förunnat, allra helst inte när man är 18 år. Dock tar det slut på juldagen men det passar mig: ett 1,5 års-projekt och sedan gå vidare. Jag går sista året på gymnasiet och ska leva loppan i vår. Jag har världens bästa vänner, en stor familj som tycker om mig och en pojkvän jag älskar mest av allt.

 

Det är synd bara att ett ord på tre bokstäver saknas i min vokabulär och hindrar mig från att faktiskt njuta mer av det jag har. N E J stavas det tror jag.

 

- Gaaah, jag har inget liv. Jag hinner inte med mig själv! Utbrast jag en dag på en av mina instrumentallektioner.

- Det är precis det du har. Du har ju för mycket liv!

Det var klokt sagt.