Att få en personlighet
Det här med att ha en personlighet.
Alla människor har en personlighet, det är bara det att alla inte har hittat den eller accepterat den. Jag tror att många människor hattar runt och letar efter sin personlighet väldigt länge och vissa kanske aldrig hittar den - medan vissa hittar den ofattbart snabbt. Det krävs även en hel del utomstående faktorer för att den där rackarns personligheten ska krypa fram. Rätt människor, rätt miljö, rätt stimulans, rätt utmaningar.
Jag träffar väldigt, väldigt många människor i min vardag och i otroligt många olika sammanhang, vilket är något som jag är mycket glad över. Det gör att jag får lära mig en hel del om människor, på både gott och ont ska väl sägas. Ibland är det trevliga och ibland mindre trevliga erfarenheter (oftast trevliga). Ända sedan jag var en liten skit har jag främst träffat väldigt mycket äldre personer i och med att jag varit så mycket med mina mor- och farföräldrar och varit ute på galej med dom under hela min uppväxt. Det har gjort att jag kommit att tycka otroligt mycket om gamla människor. Tanter och farbröder, gummor och gubbar (ja, det är faktiskt skillnad på begreppen!).
Vad är det som är så jädrans charmigt med gamla människor då?
Jo, de, om några, har en personlighet. De har levt längre än vad jag som ung människa kan föreställa mig och har en livserfarenhet som är lika lång. De behöver ingenting bevisa och behöver inte hävda sig (förutom tanterna i kakbakning och syltkok då förstås) och de har en personlighet.
Inte bara gamla människor har personlighet förstås - men man kan vara säker på att alla gamlingar har en och det är därför jag tycker så mycket om dom.
För jag älskar personer som har en personlighet och lever ut den.
Alla människor har en personlighet, det är bara det att alla inte har hittat den eller accepterat den. Jag tror att många människor hattar runt och letar efter sin personlighet väldigt länge och vissa kanske aldrig hittar den - medan vissa hittar den ofattbart snabbt. Det krävs även en hel del utomstående faktorer för att den där rackarns personligheten ska krypa fram. Rätt människor, rätt miljö, rätt stimulans, rätt utmaningar.
Jag träffar väldigt, väldigt många människor i min vardag och i otroligt många olika sammanhang, vilket är något som jag är mycket glad över. Det gör att jag får lära mig en hel del om människor, på både gott och ont ska väl sägas. Ibland är det trevliga och ibland mindre trevliga erfarenheter (oftast trevliga). Ända sedan jag var en liten skit har jag främst träffat väldigt mycket äldre personer i och med att jag varit så mycket med mina mor- och farföräldrar och varit ute på galej med dom under hela min uppväxt. Det har gjort att jag kommit att tycka otroligt mycket om gamla människor. Tanter och farbröder, gummor och gubbar (ja, det är faktiskt skillnad på begreppen!).
Vad är det som är så jädrans charmigt med gamla människor då?
Jo, de, om några, har en personlighet. De har levt längre än vad jag som ung människa kan föreställa mig och har en livserfarenhet som är lika lång. De behöver ingenting bevisa och behöver inte hävda sig (förutom tanterna i kakbakning och syltkok då förstås) och de har en personlighet.
Inte bara gamla människor har personlighet förstås - men man kan vara säker på att alla gamlingar har en och det är därför jag tycker så mycket om dom.
För jag älskar personer som har en personlighet och lever ut den.
Kommentarer
Trackback
