Bonnbönan

Bonden inom mig skriker rakt ut just nu och vill göra sig hörd och påmind. NU NU NU vill den ut, lufsa runt i gummistövlar med tofs mitt på huvudet, ha smuts under naglarna och klia en ko eller gris mellan öronen.

Hela våren har det varit väldigt mycket asfalt och väldigt lite jord i Karlssons liv och visst, ett tag funkar det väl. Sen är det som om nånting brister i kroppen och nånting saknas. Ganska många veckor nu har jag haft någon märklig missnöjeskänsla i kroppen som visat sig då och då. Stressen har krupit omkring som små larver i hela kroppen och skapat oreda men stress brukar inte knäcka mig i normala fall.

Idag sa min mentor ett sanningens ord: "det är för att du inte har några grisar att klappa, hahaha!". Det var menat som ett skämt men han fattade nog inte hur rätt han hade. För jäklar i min lilla låda vad jag skulle behöva släppa ut bonnjäntan inom mig just nu. Instängd bland läxor och måsten skulle jag bara vilja ut ut ut och gå i skogen, klia en gris eller mata en kalv.

Känslan av att ge en nyförlöst kalv råmjölk för första gången och se den slurpa i sig för fullt, gnida den varm med ett knippe halm, eller sitta med ett dussin grisar halvt i knäet mitt i en hage i solen - det slår det mesta.

Läxor känns inte viktigt just nu. Gud sån abstinens.