Bonnbönan

Som jag tjatade om hela dagen igår så hade vi konsert med organisten Kevin Bowyer som en del av den 10(?) dagar långa orgelinvigningen här.

 

Låt mig spalta upp hur jag upplevde konserten:

 

Stycke 1 - Bachs toccata & fuga, det klassiska tunga orgelverket som alla som är nåt helt enkelt ska kunna.

Jag satt lite som en ängel och stirrade mig blind på både den galet snygga orgeln och alla ljuseffekter och på Bowyers supertekniska fingrar. Var också väldigt fascinerad hur denna lille tjocke man kunde ha sån grov kontroll på både fingrar och fötter. Gosh vilken teknik!

 

Stycke 2 - Minns inte alls vad det var. Något tekniskt svårt och konstnärligt. Och grötigt i harmoniken. Coolt ibland. Fortfarande STÖRT impad av fotarbetet. Började analysera vad han kan tänkas ha för liv som haft tid att bli så duktig. Nördar är kul! Och avundsvärda!

 

Stycke 3 - Minns om möjligt ännu mindre vad det var. Något ännu mer konstnärligt korrekt. Inte lika impad. Trött. I. Öronen.

 

Stycke 4 - Ja här var vi med, och det med besked! Superduktiga solister och ett hyfsat roligt verk som nog faktiskt blev rätt häftigt! ROLIGT! ENERGI!

 

Stycke 5 - Energin som var kvar från Kammarkörens stycke höll i sig...ca...30 sekunder. Sedan höll stycket på i 14,5 minut till.

 

EXTRANUMMER - Mission Impossible theme. Ohyeah, gissa om jag vaknade till liv igen! Det var coolt som tusan! Så coolt att jag nyss höll på att stava coolt med k. Oväntat och riktigt häftigt.

 

Sen gick vi hem med slutsatsen att orgel är det maffigaste instrument jag vet och ett av det instrument jag nog mest av allt avundas dess musiker (för det är sjukt svårt med allt man ska tänka på, tell me about it!). Men i 90 min är det inte så kul, särskilt inte när hela konserten genomsyras av samma komponeringsstil "badabadabada BOM BOM badabadabada BOM BOM".

Det är svårt det där alltså. Ett par stycken är liksom HUR bra som helst, maffigt, häftigt, magiskt, allt. Sen går det utför.