Bonnbönan

3. En extra-familj

Efter att ha tillbringat tre veckor hos Gösta och Ewa, låtit Elin klippa av mig min hår-man, jobbat, myst och varit på utflykter, åkte jag hem och mådde riktigt bra. De där sommarveckorna hittade jag på något sätt en plats i Holmbergsfamiljen och det lade liksom grunden för den där naturliga hemmakänslan som jag ända sedan dess har haft hos dem när jag återkommande har varit där så mycket jag kunnat och hunnit.

 

Just därför är det för mig inget märkligt att gå på farfars mosters begravning, för jag kan verkligt säga att jag kommer sakna att hälsa på henne när jag är i Robertsfors. Sammanlagt är det många timmar jag suttit i hennes kök och druckit kaffe. Och inte minst tog hon sig faktiskt hela vägen ner till Uppsala för att kolla på Grease för 2,5 år sedan. Det är minsann inte illa!

 

Det är även därför jag självklart tackar ja till att gå på fyrmänningarnas dop och sjunger på bröllop, för det känns som att släkten typ har hoppat över två led. Det borde liksom vara närmre för det är ju så det känns!

 

Och i Evelina, brevkompisen som inte ens var född när "Ett bondeår i norr" spelades in, har jag kommit att hitta en riktig vän i - för vi är faktiskt rejält lika på väldigt många sätt.

 

Det var faktiskt rätt läckert förra helgen när vi faktiskt kollade igenom "Ett bondeår i norr" av ren nostalgi, att tänka på att det bara är drygt tio år sedan som jag nötte det där bandet om och om igen utan att känna människorna. Nu satt jag där i just det köket och tittade på just den filmen och kände mig alldeles hemma. Underbart!

 

 

 

 

Ååh du underbaraste, glädjespridande människa! Nog var det allt bra tur att du hoppade in i den där husbilen och begav dig hit upp till norr! Man blir så inspirerad varenda gång du kommer på besök, alltid med ett stort leende på läpparna, en frisk fläkt i den grå vardagen!! :D Egentligen har vi ju inte känt varandra speciellt länge men ändå kan man prata om allt med dig och du förstår och kommer med kloka råd! Och även om det inte blir ofta vi ses så känns det precis som att man börja där vi slutade sist. Tack för att du finns finaste Matilda! Många styrke-kramar till dig! /Evelina