Bonnbönan

Hej och hå, jag sitter urtrött i soffan med en stickning i händerna efter en kör-ig vecka (haha). Minuspoäng till mig för så dåliga ordvitsar.. En kan väl säga att veckan gått i körens tecken. Tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag har det varit repetitioner med både Master-studenter, Kammarkör och vår egen Vokalensemble. Och konsert ikväll, icke att förglömma. Rösten är rätt seg efter att jag under gårdagens tretimmarsrepetition var ensam i min stämma och efter dagens två timmars rep och en timmes konsert. Bra vecka på sångfronten!

 

Innan konserten idag kände jag mig på ett otäckt vis som en våt fläck på marken. I flera dagar har jag upp och ner haft tillbaka min återkommande ångest och mått ruttet stundtals = bergochdalbana deluxe. Jag var rejält seg idag på förmiddagen men tänkte att det inte var något konstigt med tanke på att vi hade knytis-mys här hemma med Piteå Vokalensemble igårkväll. Vi åt frukost, lunch och jag tog en kopp kaffe. Precis som vanligt alltså.

 

Men på repet inför konserten kom den där helvetesångesten som en blixt från klar himmel, och det har ALDRIG hänt i ett sådant sammanhang förut. Jag var inte nervös, hade koll på grejerna, men hade minst av allt kontroll på mig själv kändes det som. Pulsen gick upp, hjärtat klappade igång som en trumvirvel, hjärnan rullade och jag blev yr som attans. Fy tusan! Repet gick hur som helst att genomföra och konserten likaså men gissa om jag är trött som ett as nu såhär efteråt. Det blir som en spänning i hela kroppen när helvetesångesten knackar på och när en dessutom är bland folk och ska prestera mitt i alltihop blir det en ännu större kraftansträngning.

Jag gissar att det är dags att vila några dagar. Den bittra sanningen av att vara i en lång tillfriskningsfas efter utmattning.

 

Bajsångest.