Det börjar ordna upp sig!


Tillbakablick: För ett år sedan

Vad roligt det är med en blogg, särskilt när jag varit duktig att skriva frekvent för då finns ju allt kvar att läsa i efterhand! Det är sjukt kul att titta tillbaka lite i arkiven ibland.
 
För ett år sedan den här tiden var det inte långt kvar till min Adventskonsert. Mitt stora projektarbete på gymnasiet. Stort var det faktiskt. Många av er som läser här var nog på konserten - den 4:e december förra året för att vara exakt.
 
Alltså vilket jobb det var kring allt det där. Kör, kammarorkester, beställningsverk, solosånger, dirigering, PR och allt vad ett sånt projekt innefattar. Det är som att det blir mer jobb ju fler människor som är inblandade och jag fattar egentligen inte hur jag kunde få ihop det när det var så många parter som skulle klaffa. Det var mitt jobb att dra ihop konserten. Det ingick i en tjänst. Samtidigt var det mitt skolarbete som skulle betygsättas. Det skulle rapporteras åt två håll och ingå i olika ramar från båda två hållen.
 
Den här tiden var med andra ord fylld av nervositet, stress, övning, administration men så hiiiiimla mycket glädje! Det var ju det där jag ville hålla på med! Och VILL hålla på med! Jag vill vara sleven i grytan - fixa och dona, ordna, dirigera, promota, allt!

Det var en fin tid. Jag sjöng med UAK, ledde mina körer, dansade bingsjöpolska på tisdagmorgnarna, skrev religionsuppsatser om Islam som lärarna hyllade, dirigerade orkester för första gången och repade dessutom Footloose mitt i alltihop. Plus att jag gjorde ett par rätt stora tidningsreportage i samband med Adventskonserten.
 
Jag kan sakna allt det där.

Såhär glad var jag när jag fått mitt beställningsverk för kör och orkester i handen! Vilken lycka!

Host, krax och en massa kreativitet

Det har varit hostigt hos oss inatt. Fredrik den stackaren är fortfarande dyngförkyld och jag vaknade upp med halsont = mindre bra.

Jag är hur som helst på väg till skolan såhär en halvtimme innan solen har för avsikt att gå upp. Vi jobbar ju med Kjell Peder Johansson den här veckan och ska repa nu på förmiddagen. På eftermiddagen bär det av upp till Luleå med Kammarkören för någon form av sponsorajungning så då är det skarpt läge som gäller (om halsen är snäll, vill säga...)!

Mors!


Såhär började det

 
Det var här det hela började - kyrkomusicerandet och allt vad det drog igång. Nyårsafton 2007, Nyårsbön i Tierps Kyrka.
 
Jag fick vicka för Malin, min pianolärare som var kantor i församlingen då, 14 år gammal och skitnervös. Det enda jag minns är att jag var väldigt nöjd efteråt men missnöjd med att församlingssången och kompet blev så i osynk på psalmerna. Församlingen sjöng ju såååå saaaakta!!
 
Jobbet, som det ju var, innebar 2-3 psalmer och några solostycken på piano och genererade några hundralappar i gage. Nöjd var jag - och nöjda var nog de ockå med tanke på att jag blev kvar där. I 4,5 år faktiskt. Hela tiden, men på ett eller annat sätt. Som dop- och bröllopssångerska, vickande kantor och körledare.
 
Viktiga år.
 

Hej Höstlov!


3. Historien om när Gunnar kom till Pite.

Gunnar var en svårare filur men oj så skicklig. Han var inte en sån där titta-vad-duktig-jag-är-på-att-spela-konstmusik-på-orgel-organist utan mer en jag-spelar-det-jag-känner-för-att-spela-för-att-jag-älskar-det. Gunnar skulle jag vilja höra en orgelsolokonsert med. Vilken tajming! Vilken känsla! Jag är lite kär i hans orgelspel. Han är känd bl.a. för att spela folkmusik på orgel och han improviserade både över danser, folksång och ABBA-hits på ett helt magiskt vis.
 
Att vara med i ett sånt här projekt är sjukt bra för inspirationen till musiken (och livet, för all del), för vilka förebilder och fantastiska människor de är allihop.
 
Jag fattar nog fortfarande inte vad det är vi varit med om riktigt.
 
 
 

2. Historien om när Kalle kom till Pite.

Och så var det ju Orsingarna.
 
Kalle Moraeus. Ni minns väl att jag skrev förr att jag ville snickelisnacka med honom och kanske smygfota honom (patetisk paparazzi, my middle name..)? Jag behövde inte det. Smygfota alltså. Det gick helt perfekt att fråga honom på lördagsrepet om han inte ville ställa upp på att bli fotad, och det ville han ju trots all stress som var just då.
 
...helt och hållet kan jag inte ha gjort bort mig i alla fall för på söndagen kom han fram, boxade mig lite sådär tjena-hejsan på armen och sa på rungande dalmål frambringat ur världens kortaste strupe: "Ahmen hur går de' då? Går'e bra?". Och så pratade vi en stund och jag bestämde mig för att flytta till Dalarna och bo granne med honom (men det sa jag förstås inte till honom förstår ni ju).
 
 
 

 

1. Historien om när Benny kom till Pite.

Jag har nog lyckats samla ihop mina hjärnceller lite efter helgen. Spelmansfebern har sjunkit lite men Bennys rapsodi liksom ligger och gnager i huvudet hela tiden. En sån där låt som sätter sig stenhårt och inte ger sig (inte för att man vill att den ska ge sig..). Tur att den är sjukt vacker - det är ett nöje att gå och nynna på den.
 
Alltså helgen.. Den var surrealistisk på ganska många vis. Jag har en handfull med Once in a lifetime stories att berätta för mina barnbarn i framtiden.
 
Jag ska dela upp det här på tre inlägg så det inte blir så otroligt tungt och långt.
 
Benny Andersson... En rätt stor kille om man säger så. Stor i världen, stor i sinnet och med stoooooor musikalitet (jag ska bara sluta bitcha mig om att han inte kan noter). Jag känner mig RÄTT mallig över vad vi fick uppleva på så nära håll. Jag hade sån gåshud på armarna att det gjorde ont när Benny satt vid flygeln och körde ABBA-låtar bara några meter ifrån oss. Shit alltså.
 
Trots all storhet så är han så himla vanlig. Han gled runt backstage, var allmänt rolig och snäll, kom med någon kommentar och ett leende när han gick förbi en i korridoren: "sitter ni här och har det bra!". "jovars" sa vi och blev liksom stumma.
 
Han har ändå en stor skopa pondus och en, om möjligt, ännu större skopa respekt med sig. Han är bossen - och han får vara det.
 
Bild från pitea-tidningen.se
 

Slängpolska efter Byss-Calle

Nu ska jag sova så ofantligt gott (om jag kan sova för allt som snurrar i huvudet) och i morgon ska jag försöka ge mig på att förklara med ord allt vad vi fått vara med om i helgen.
 
Lyssna på detta och njut, även om det underbara i det här fallet är kort. Orsa spelmän, Benny Andersson och Gunnar Idenstam repar Slängpolska efter Byss-Calle. Alltså. Wow. Jag fick nästan en smärre störning av att sitta där med gåshuden på armarna och lyssna. Att dessa fantastiska musiker framförde någonting som var så starkt förknippat med ursprung och hemma - det gick nästan inte. Hej känsloanstormning.
 
Nu vill jag lära mig spela nyckelharpa. Så ÄR det bara.
 
 
 

Såhär kan det låta när storheterna genrepar

 

Det här med att vara snygg

Innan vi ska ut på scenen

Jag: Fredrik, ser allt (jag) okej ut?
Fredrik: Ja, men du har en cykelslang runt halsen!


Kalle & Kalle

Vi repar för fullt med Benny, Orsa Spelmän och Gunnar Idenstam. Det är KUUUL!

Och särskilt kul att jag hade en anledning att gå fram och snickesnacka med Kalle - och ta en bild!

Kalle & Kalle liksom!


Glöm inte att kolla på oss!

Vi har precis repat klart inför konserten - det kommer bli asbra! Lyssna lyssna lyssna!

19.00 börjar det - och vi kliver på efter några solostycken på orgeln.


Häcken full av körsång, precis som det ska vara

Om jag tyckt hittills att jag haft lite för mycket dötid häruppe så är inte fallet riktigt så längre och det är förhoppningsvis bra!
 
Jag är litegrann "hon-som-inte-kan-säga-nej" för det GÅR inte att säga nej när det är roliga saker som erbjuds. Faktiskt.
 
Här om dagen ringde Årets körledare 2012 och frågade om jag inte skulle ta och gå med i TG ändå... Det var ju bara två timmar övning i veckan plus två konserter på hela höstterminen juuuu. Jag som redan bestämt mig för att inte gå med hör mig själv säga i telefonluren "ja men då kommer jag nästa vecka".
 
Och igår så fick jag ett samtal igen - fast från ordföranden för Piteå Vokalensemble. Tydligen så håller en helt sprillans ny vokalensemble på att startas upp här i stan. En ensemble med 12 sångare som ska sjunga en lite blandad repertoar. Klassisk musik som grund men även lite utstickare med typ barbershop o.dyl. Hon erbjöd mig helt enkelt en plats i altstämman och jag tackade ja utan minsta tvekan, för det här...det kan bli riktigt riktigt bra..! På fredag ska vi ses och sjunga ihop oss och prata om ensemblens framtid.
 
Psst! Snart drar ämnet körsång igång i skolan också. Ett ämne vi ska ha på Musikhögskolan och som kommer göra att jag har ca 8-9 timmar körsång i veckan. Fast det gör ju inget - för det är det här jag tycker är kul på riktigt och kan lägga ner hela min själ i. Dessutom är det det ultimata sättet att träffa människor och få ett kontaktnät!
 
 
 

Hej hej på dig du Benny!

Nu har vi repat med självaste Benny på Musikhögskolan! Det var tänkt att vi skulle repa lite själva med Erik innan han kom men precis när vi hade satt igång så trillade han in med ett helt crew i form av sin arrangör/"notskrivare" (karln kan inte noter som sagt - vilket framgick ganska tydligt då den här not-Göran senare fick svara på alla frågor som var not-besläktade), samt journalister och fotografer.

Vi repade igenom stycket vi ska uruppföra och Benny satt vid pianot och spelade och kommenterade. Stycket är riktigt riktigt vackert och är som en visa i polska-stil. Benny själv, ja han var sådär lugn och trevlig som man tror att han ska vara. Så där satt vi och sjöng och tittade mer på honom än i noterna (okej, jag ska tala för mig själv *starstruck*) och undrade om det verkligen var på sanning att han var där. Eh.

Nu längtar jag nästan ÄNNU mer till nästa helg (20-21) när den här grejen faktiskt ska spelas upp på riktigt för då är Orsa Spelmän med och självaste Kalle! Hurra! Undrar om jag är den enda i kören som tänker smygfota honom också...

En facebookbild

Och en instagram-bild

Nu drar jag och repar med Benny!

Herrå!

See ya later - nu ska jag iväg och repa med mannen som inte kan noter men som lyckats rätt bra i musikbranschen ändå.
 
 
hehehehehehehhehehehe

Ja, de var precis lika bra som det sägs att de är

Körledarkonventet är invigt och i full gång - såg ni oss på nätet kanske?
 
Eftersom vi är elever på Framnäs och Musikhögskolan får vi gå in gratis på alla seminarier, workshops och konserter under helgen, hurra! Så vi utnyttjade det genom att gå på konsert i Studio Acusticum ikväll. Det var Erik Westbergs vokalensemble och Norrbotten NEO som musicerade under ledning av Westberg. De hade dessutom två gästartister i form av en accordeon-solist (dragspel) och en organist.
 
Vokalensemblen har liksom ett rykte om sig. Om att vara sjukt bra och att vara Erik Westbergs stora stolthet. Jag kan säga: det är med rätta de är hans stolthet för SATAN I GATAN VAD BRA DE VAR!!

Det var så snyggt, så rent, så samsjunget, så tajt, så otroligt vackert sjunget alltihop. Wow! Och självklart var det enda jag satt och tänkte på hela konserten: "Jag vill också vara med!". Jag är sjukt impad av en kille som är med, som faktiskt gick på Framnäs så sent som förra läsåret... I princip hela ensemblen består av duktiga korister som jobbar som körledare, kantorer, musiklärare o.dyl. och han kommer in där som förstaårselev på Musikhögskolan och bara platsar så himla himla bra.
 
GOSH vilken inspirationskick konserten var! En riktig pepp-kväll! Det här med kör- och ensemblesång är ju ändå väldigt fantastiskt. Det är något jag aldrig kommer vilja lägga av med, det kan jag svära på.
 
Ännu roligare blev kvällen direkt efter konserten. Jan Sandström, som UAK uruppförde ett sjuuukt fint stycke av nu under turnén jobbar som professor i komposition här uppe på Musikhögskolan. Det spelades och sjöngs ett stycke av honom i dag på konserten dessutom och han var där och lyssnade, i egen hög person. Fredrik och jag tog därför chansen att snickesnacka med honom en liten sväng när konserten var slut och vi fick syn på honom. Gud så nervös jag blev innan men OJ så nöjd och glad jag var efteråt! Vi berättade att vi varit med och uruppfört det, att det varit uppskattat osv. och hade en liten kort och trevlig pratstund. Han tackade väldigt mycket för att vi kommit fram och pratat och verkade uppriktigt vara tacksam över det. Kul!
Inte nog med att han är begåvad karln - han är trevlig, och ödmjuk också!
 
 
 

Torsdag - Konstanz & Mainau

Resedagboken:

 
Torsdag morgon åkte vi iväg, trötta som få, till Arlanda och flyget som skulle lyfta 06.20. Okristligt tidigt om ni frågar mig. Jag var övertrött och alldeles för speedad, fram tills jag stupade och somnade som en sten på planet. Likadant hade det varit kvällen innan. När Fredrik försökte sova låg jag och sjöng "En elefant balanserade" och kunde inte alls sova.
 
Vi anlände till Zürich flygplats men åkte raskt över med tåg till den tyska sidan och den ursöta staden Konstanz. Det visade sig att vi skulle bo på ett kloster-hotell utanför stan där vi skulle lämna av våra grejer innan vi tog oss ut till Mainau där konsert vankades.
 
Sagt och gjort. Klosterhotellet tog emot oss, dock utan rum färdiga, så i samlad trupp stod vi alla i lobbyn och bytte om och sminkade oss inför eftermiddagens äventyr som fortsatte ute på Mainau.
 
Det omtalade Mainu var vackert så det var synd att jag var alldeles för trött och ointresserad för att inse det vid tillfället. Hela kören var lite knollriga och trötta när vi letade oss igenom den enorma parken fram till slottet och slottskyrkan där vi skulle ha konsert för turisterna. Vi gjorde en fin konsert med blandad repertoar som bestod bl.a. av svensk körlyrik och en del kyrkomusik.
 
Kvällen spenderade vi några stycken inne i Konstanz på en restaurang där vi åt det man ska äta. Schnitzel med pommes och en öl. Trots den hägrande tröttheten var "party-på-rummet" ett faktum efter middagen. Det blev en del prat men ändå en tidig kväll efter en låååång dag.
 
 
 

Klara, färdiga, gå!

Bälgar just nu i mig en stor kopp med te för att krypa till kojs. Imorgon far vi söderut och fortsätter (eller börjar på riktigt) vår turné!

Om ni inte är up to date med hur Fredrik "hamnat" i det här projektet så är det så att han vickade på dirigentkursen i somras där UAK som vanligt var övningskör. Eftersom han är duktig karln min och eftersom det alltid är tenorbrist så blev han tillfrågad om att åka med. Och glada blev vi för det! Tjoho! Han ingår i det där lyckliga tenorsläktet som liksom alltid tycks vara minoritet. Man skulle ha varit tenor alltså...
 
Så nu är vi sov-redo och lite resfeber kan jag tyckas ana.
 
Klockan är ställd på 04.00. Önska oss lycka till...
 
P.S. Eftersom jag inte har någon som helst aning om huruvida det finns wifi o dyl där nere i södern så kan det hända att det blir lite tomt här över helgen. Håll till godo! Jag ska ha kameran i högsta hugg! D.S.
 

Recension i UNT

I dagens nätupplaga av UNT finns en recension från gårdagens konsert i Uppsalas missionskyrka! Fina ord om vårt fina program!
 
Det går att läsa HÄR
 
 Ett av orgelstyckena som spelades igår:
 ...och en av sångerna som finns med i vårt program
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg